Jag blir så besviken…

Jag blir så besviken när jag läser allt gnäll och allt klagande som så kallade LFC-supportar häver ur sig på sociala medier efter en förlust. Men jag blir förbannad när jag läser helt orelevanta kommentarer som ”SÄLJ X!”, ”FAN ALLTSÅ, X ÄR JU HELT JÄVLA VÄRDELÖS!”, ”FÖR HELVETE, SPARKA RODGERS, TAKTIKEN FUNGERAR JU INTE!”. Självklart ska man få ha sina egna åsikter och kritisera när kritik är befogat, men enligt mig så ska detta framföras med relevans och logik, inte genom dumhet. Man får verkligen tycka att taktiken inte fungerar, och gärna förklara varför man tycker så, men att samtidigt hävda att Bredan Rogers borde få sparken är absurt. Kommentarer som dessa är i mångas ögon otroligt löjliga och saknar substans.

Efter förlusten borta mot Arsenal läste jag en hel del ”strunt” på internet gällande LFC och lagets insats. Jag kan verkligen förstå besvikelsen och till viss del ilskan – de finns inom mig med, tro mig – men istället för att i min besvikelse och ilska gå loss med ren och skär nonsens på till exempel vissa spelare, bara för att de inte hade en bra dag på jobbet, så sporrar det mig till att stötta laget ännu mer i motgång. Det är så jag är ”drillad” i mitt supporterskap till LFC, och det kan jag tacka farsan en del för. Inte minst kan jag tacka mina vänner i Liverpool för ytterligare stor inblick och gemenskap i ”familjen” Liverpool FC under tiden som jag bodde i England.

Tillbaka till allt gnäll. Var det inte på bortaplan mot Arsenal vi förlorade? Leder inte The Gunners PL och spelar för tillfället en riktigt bra fotboll? Oj, ja just det! En förlust borta mot Arsenal är givetvis irriterande och gör oss supportrar besvikna men den är inte avgörande gällande vart i tabellen vi hamnar vid säsongens slut. Absolut inte. Jag förväntade mig inte vinst mot Arsenal trotts den form LFC visat upp det senaste, särskilt på Anfield mot WBA. Mina förväntningar var inte höga även om förhoppningarna fanns där. En poäng hade varit alldeles utmärkt, men nu blev det en rätt så klar förlust, men den sved inte på samma sätt som föregående säsongers förluster på hemmaplan mot ”mindre” lag gjort eller gör.

Kanske tycker ni att jag har fel och att man borde bli lika besviken vid varje förlust ”no matter” vilket lag vi möter? Jag blir besviken, men jag försöker se det logiska i det hela. När LFC möter Fulham på Anfield på lördag så förväntar jag mig vinst och tre poäng. Det är helt enkelt skillnad på att spela borta mot ett Arsenal i bra form och som leder Premier League, än att spela på hemmaplan mot ett så kallat ”mindre” lag som för tillfället inte alls är i form. Dock finns det inga lätta matcher, utan jobbet måste självklart utföras av LFC ordentligt och med hjärta.

Vi vill alla att Liverpool FC ska vara i toppen av tabellen och kriga om titeln varje säsong, och förhoppningsvis kan Bredan Rodgers hjälpa oss dit, men vi är inte där än, och det kommer ta ytterligare ett par säsonger. Och för att lyckas behöver klubben, manager och spelare det massiva stöd som vi supportrar ger dem – bortsett från de rent ut sagt korkade kommentarer vissa, utan tanke, häver ur sig när det blåser lite motvind. Jag tar inte dessa supportrar seriöst och för mig personligen ser jag dem inte som LFC-supportrar. Mina krav och värderingar gällande supporterskap är högre än så.

Med allt detta i åtanke så tycker jag inte att vi gjorde bort oss mot Arsenal. Vi hade en del chanser som med lite tur kunde resultera i ett mål eller två, men vi hade inte någon ”killer instinct” vid avsluten. Sen ska det även sägas att Arsenal utan tvekan var det bättre laget, men kom ihåg att det inte alltid är det bättre laget som vinner. Ibland måste det vara så kallad ”stolpe in” istället för ”stolpe ut”.

I framtiden, vid en förlust, hoppas jag se mindre av alla meningslösa kommentarer skrivna av personer som istället behöver andas lugnt och räkna till tio innan de sätter fingrarna på tangentbordet. Däremot förväntar jag mig mycket mer ”stå bakom ditt lag i motgång”-kommentarer!

Nu tycker jag att vi tar nya tag mot Fulham på lördag och fixar tre sköna poäng.

YNWA

Kristian

Julveckan spenderas i England…

Ännu en fredag är kommen och ännu en arbetsvecka är snart till ända. Idag kommer lönen in på kontot och företaget bjuder på gratis öl, vin och tapas efter arbetsdagens slut. Happy days!

Imorgon, lördag, tar sig LFC an WBA på Anfield. En match vårt lag måste vinna. Inget annat är acceptabelt. Det viktigaste är att Liverpool F.C nu fortsätter vinna sina hemmamatcher, och håller sig kvar i toppskiktet av Premier League. Men det blir säkert inte lätt, WBA är inget dåligt lag. Dock måste LFC direkt sätta högt tempo på matchen och visa vem som bestämmer. Annars kan vi lätt bli straffade. Det har hänt förr. Vi får inte bli stillastående utan måste röra oss mycket och snabbt och låta bollen göra jobbet. Då tror jag inte att WBA hänger med.

Jag är inte direkt orolig inför morgondagens match, vi har ett starkt lag, och vi blir hela tiden svårare att besegra på hemmaplan, och generellt, trotts matchen mot Southmapton. Det enda som gör mig lite tveksam är att vår lilla brasse, Coutinho, inte ser ut att göra come back efter sin axelskada och efterföljande operation. Vi behöver denna lilla trollkarl då han ger vårt spel ytterligare en dimension, och en viktig sådan. Med Sturridge, Suarez, Coutinho och Gerrard i startelvan ger det LFC fyra helt olika spelartyper som alla har unika individuella förmågor. Det vattnas i munnen på mig när jag tänker på hur de, ju mer samspelta de blir, kommer att plåga de flesta försvaren i Premier League. Låt oss hoppas att alla förblir skadefria, när väl ”Cutte” är tillbaka och fit for fight.

Återigen kommer jag att se matchen på The Ivy, sportbaren där jag som sagt blivit stammis. De visar alla matcher från Premier League oavsett tid för avspark då de har ett tiotal ”flat screens” och hundratals kanaler. Då jag inte helt enkelt kan ta tåget till Liverpool och taxi till Anfield längre anser jag ändå att jag har tur som alltid kan se LFC på TV.

På tal om att ta sig till Liverpool och Anfield. Nu är allt bokat och klart. Det blir till att fira Jul i England, igen. Mellan den 20-30 december är det Liverpool, Stoke och London som gäller. Det betyder match på Anfield när LFC välkomnar Cardiff den 21 december samt match borta mot Chelsea på Stamford Bridge den 29 december, och där emellan blir det mängder av julmat och julöl i London. Vi hade planer på att även se Manchester City – LFC på ”Boxing Day” då biljetter inte var något problem, men det finns knappt några förbindelser som opererar i England den 26 december. Att ta sig från London till Manc blir helt enkelt för svårt, tyvärr. Annars hade det blivit tre matcher på cirka tio dagar, men vi får nöja oss med två.

Det kommer bli otroligt kul att träffa alla mina vänner i Liverpool igen, även om det inte var längesedan jag flyttade från England och Stoke till Gibraltar. Jag ser fram emot att ta med min vän Daniel till den pub jag alltid går till före och efter match samt träffa alla härliga människor som hänger där. Och jag ser verkligen fram emot att återigen träffa gänget som jag under fyra år alltid åkte kors och tvärs över England med för att gå på matcher. Det kommer garanterat bli tio otroligt roliga dagar under julveckan i Engand.

Tiden får gärna gå fort fram tills dess – men först är det tre poäng mot WBA imorgon som gäller.

YNWA

Kristian

Upprätthåll formen…

Några dagar har gått sedan det bittra poängtappet borta mot Newcastle United. Ja, jag väljer att kalla det poängtapp då 45 minuter med en man mer på planen, vid ställningen 1-1, ska resultera i vinst och tre poäng. Tyvärr klarade inte LFC av uppgiften på grund av ännu en gång uselt försvarsspel vid en fast situation. Precis som Brendan Rodgers och Steven Gerrard sagt i media krävs det att laget verkligen rycker upp sig vid dessa situationer, om de nu vill stanna i toppskiktet av Premier League. Försvarsspelet orar mig.

LFC ligger för tillfället trea i tabellen, två poäng efter ledande Arsenal och på samma poäng, men på grund av målskillnad, bakom tvåan Chelsea. För att stanna i toppen krävs det en vinst mot WBA på Anfield kommande lördag och ett bra resultat borta mot Gunners helgen därefter. Inte för att matchen mot Arsenal är helt avgörande men bra resultat fram till januari, särskilt mot ”storlagen”, ger en riktigt bra chans till att sluta bland de fyra främsta. Det gäller att inte tappa mark och inte ge lagen som ligger bakom och nosar chansen att komma ikapp. Detta är ”key”.

Själv planerar jag, om allt går som jag tänkt mig, att flyga till London under Julveckan och vara på plats för det intensiva spelschema som tar vid i slutet av december. Först blir det ett besök i Liverpool för att träffa mina vänner igen och självklart se LFC v Cardiff på Anfield. Därefter står Julen vid dörren, även om det ännu en gång blir en brittisk sådan, tillsammans med bekanta. På ”Boxing Day” bär det av till Manchester och Etihad Stadium för matchen mellan Man City och Liverpool F.C medan veckan sedan avslutas i London och matchen borta mot Chelsea på Stamford Bridge. Därefter är det dags att flyga tillbaka till Gibraltar. Inget är spikat än men som det ser ut nu så lutar det åt att ovan plan kan komma att genomföras. Det blir i så fall otroligt kul att träffa allt folk i Liverpool igen, något jag verkligen ser fram emot.

Kan LFC upprätthålla formen fram till efter nyår så kan Premier League-säsongen 2013/2014 bli ett riktigt intressant fotbollsår – men det är långt kvar – först ska WBA besegras på Anfield. En match i taget.

YNWA

Kristian

Landslagsuppehåll…

Landslagsuppehåll. Ett begrepp som för mig betyder en generellt lång och tråkig väntan. Varje gång det vankas någon form av internationell fotboll känner jag likadant. Det spelar ingen roll om det bara är en betydelselös vänskapsmatch eller en livsviktig VM-kvalmatch, känslan av att vara uttråkad infinner sig ändå. Jag kan inte hjälpa det. En hel helg och två långa arbetsveckor utan Premier League-fotboll är helt enkelt ren och skär tortyr. Kanske anser vissa av er att jag är lite väl negativ nu, men jag tror ändå att många håller med mig. Avgudar man Liverpool Football Club så förstår man precis vad jag menar.

”Kom igen! Det är ju Sverige det handlar om, vårt land har chans att ta sig till VM. Vill du inte det? Du är väl svensk?” Ja, jag är svensk, och självklart vill jag att Sverige tar sig till sambafesten i Brasilien den kommande sommaren. Helt utan känslor för vårt landslag är jag inte. Men hur mycket jag än försöker att bli exalterad över det så är det inte samma sak, inte på långa vägar. Sverige är inte L.F.C. Där har ni det enkla svaret. Min kärlek till Liverpool F.C kan helt enkelt inte rubbas av något, eller någon.

Till helgen är det så äntligen dags igen. Vårt kära lag reser till Newcastle upon Tyne och St. James’ Park för att där ta sig an Newcastle United. Senast det begav sig var jag på plats i ”The Traveling Kop” och fick bevittna ett spelsuget Liverpool F.C, med Philippe Coutinho som regissör, köra över ”The Magpies” med hela sex mål mot noll. Den matchen och hela den helgen är ett värdefullt minne för mig och tar sig lätt in på min tio-i-topplista över alla de matcher jag varit på. På lördag, 13.45 CET, kommer jag att se matchen på The Ivy här i Gibraltar, en sportbar som jag blivit stamkund hos, och jag är säker på att vi inte möter ett lika handfallet Newcastle United den här gången, även om de startat sin säsong utan att imponera.

Newcastle away

Detta foto tog jag från bortasektionen senast L.F.C besökte St. James’ Park.

Låt oss hoppas att ”Sas”, Sturre och Surre (bara Cutte som fattas) eller vad man nu vill kalla vårt superba anfallspar samt resten av våra spelare i rött kan ge alla scousers och alla andra L.F.C-anhängare anledning att tillsammans ännu en gång vråla ”Where’s your famous, where’s your famous, where’s your famous Geordie Shore!”.

Come Saturday, fort som fan! Är det inte skönt att landslagsuppehållet äntligen är över?

YNWA

Kristian

Jordan Henderson…

Inför matchen mot Crystal Palace på Anfield hoppades jag att Jordan Henderson i Lucas frånvaro skulle få spela på det centrala mittfältet, vilket han också fick. Ett beslut som egentligen var väntat och inte direkt överraskande. Killen med den otroliga lungkapaciteten kommer helt till sin rätt centralt i banan, inte som ytter, och det är också hans bästa position. Jordan Henderson är en central mittfältare.

Klagomålen på Jordan Henderson har varit många sedan han anslöt från Sunderland för en relativt hög summa pengar. Först lyckades han inte övertyga med sitt spel och sedan spelade han fler matcher som ytter än som central mittfältare. Ändå spelade han nästan varje match under Kenny Dalglish. När Bredan Rodgers tog över som manager i LFC fick Henderson inte lika mycket speltid men han höll tyst och fortsatte jobba hårt. Då rykten gjorde gällande att Rodgers sagt till Jordan att han fick lämna Liverpool F.C för att få mer speltid valde han istället att vara klubben trogen och gjorde det klart att han ville kämpa om sin plats i startelvan. Han tänkte inte ge upp.

Han har sedan dess övertygat BR om att han är bra nog till att bära den röda tröjan och borde då också ha övertygat de flesta supportrar. Men fortfarande finns det tvivlare. Jag kan på ett sätt förstå det eftersom han oftast spelar som högerytter där hans spel blir hämmat. Han har varken snabbheten eller finessen som krävs för att vara en utpräglad yttermittfältare, ändå springer, kämpar och tacklar han till hundra procent i varje match. Det är just dessa kvaliteter som gör honom till en riktigt bra central mittfältare.

I matchen mot Crystal Palace såg man verkligen vad Jordan Henderson är kapabel till när han spelar på sin rätta position. Han sätter snabb press på motståndarna, han täcker oerhörda ytor, vinner boll, spelar enkelt och gör sitt jobb fullt ut. Det är i denna position han borde spela för att utvecklas och på så sätt bli en oerhört viktig del av LFC. I och med hans löpvilja och starka kondition kan han i den ena stunden vinna en boll på egen planhalva, spela enkelt vidare till en medspelare för att sedan göra en toklöpning in i motståndarnas straffområde. En löpning som gör att någon av motståndarförsvararna måste ta beslutet att följa hans rörelsemönster vilket skapar ytor för medspelare. Kanske är detta grundläggande regler för fotbollsspelare, de ska klara av detta på en sådan hög nivå, men ”Hendo” är villig till att, och orkar, göra det om och om igen. Jag gillar det jag såg av Henderson mot Crystal Palace.

Förhoppningsvis får han fortsätta vara en del av startelvan och det bästa av allt vore om han fick fortsätta att spela centralt. Det kan dock bli svårt när Lucas är tillbaka efter avstängning och Steven Gerrard flyttar man inte bara på sådär. Personligen tycker jag att Gerrard skulle kunna ta ett steg upp i banan i vissa matcher så att Lucas och Henderson spelar som sittande mittfältare bakom, men det är ju bara min tanke.

Jordan Henderson fortsätter att övertyga och det som imponerar mest på mig är hans järnvilja att fortsätta kämpa och aldrig, aldrig ge upp.

Håller ni med mig gällande Henderson eller är jag ute och cyklar? Lämna gärna en kommentar med era egna tankar och funderingar (kommentera genom att klicka på rubriken till själva inlägget och gå längst ner på sidan).

YNWA

Kristian

Skillnad på supportrar och supportrar…

Jag knöt handen hårt och höll mig från att jubla. WBA hade precis gjort 1-2 mot Manchester United på Old Trafford. Runt omkring mig i sportbaren satt mest Manchester United-supportrar. De såg totalt förvirrade ut, nästan uppgivna. Nu börjar väl snart bortförklaringarna hagla från dessa ”gloryhunters”, tänkte jag. Men jag hörde bara ett fåtal. Hade de alla gått in i någon slags chock? Det verkade nästan så.

Kanske är det moraliskt fel av mig att gå hårt åt en rivalmotståndare istället för att skriva om det egna laget, men efter fyra år bosatt i England är jag verkligen van det motsatta. Därför anser jag mig ha rätten till att plita ner dessa rader.

Är det något jag verkligen föraktar så är det medgångsupporters, även i de egna leden. Så kallade supportrar som gnäller så fort det tar emot minsta lilla, men som sedan vänder kappan efter vinden när framgångens bris blåser över dem.

Framgångar är något som ”mancsen” är vana vid efter Alex Fergusons regim – och all respekt för det han ådstakom – men samtidigt har supportrarna, iallafall den yngre generationen, blivit så blinda av all medgång att de inte vet hur man står bakom sitt lag i motgång! Självklart kan man argumentera för att de inte har lärt sig detta på grund av all succé, men det blir då dessvärre riktigt patetiskt när det plötsligt börjar gnissla lite i maskineriet. De står där handfallna och har ingen aning om hur man som riktig supporter uppför sig. Sången, som ändå oftast lyser med sin frånvaro dör ut totalt, buandet tar över. All energi som borde läggas på mäktig sång om det egna laget för att stötta dem och ge dem extra kraft används istället till att klaga, gnälla och tycka att livet är grymt orättvist. ”Mancs” i ett nötskal helt enkelt.

Jag säger inte att jag, eller andra LFC-supportrar, är praktexemplar för benämningen ”riktiga supportrar” men det spelar ingen roll om man är på Anfield, eller ser matchen på TV hemma i soffan, nog fan hörs alltid sång, och inte minst ”You’ll Never Walk Alone” eka ut från The Kop – särskilt vid underläge och stundande förlust. LFC-supportrar vet värdet av att stötta sitt lag i motgång och är kända för det. Kom inte med argument om att det beror på uteblivna framgångar. Liverpool har under de senaste 10-15 åren spelat flera finaler och några av dem har gått till historien som de bästa som någonsin ägt rum samt haft en storhetstid under vilken många legender föddes.

Den stora skillnaden på den yngre generationen LFC-supportrar och den yngre generationen Man United-supportrar är den att vi, Liverpool F.C-fantaster, fått den hårda vägen uttlagd framför oss sedan födseln. Vi har formats till att med stolthet stå upp för vårt lag ”no matter what” och därför blir vi också otroligt glada när vårt lag uppnår framgång, trots vår imponerande historia. ”Mancsen” har valt den enklaste vägen möjlig i sitt supporterskap för att på alla sätt slippa motgångar, de vill bara hålla på det lag som vinner och aldrig ha några bekymmer. Dessa konflikträdda och osäkra individer visar alltså enorma brister när stort mod krävs för att bära huvudet högt och stolt då det egna laget kämpar i motvind. Så fort det börjar blåsa lite stormigt runt klubben som de ”stöttar” lämnar de likt råttor som försöker rädda sig från ett sjunkande skepp. Okej, de säger inte upp sitt supporterskap direkt, men de visar absolut inte den support deras lag behöver efter en trög inleding i Premier League. Detta är något som jag upplevt flera gånger, till och med i England!?

Förhoppningsvis ”trycker jag dit” Manchester Uniteds fans rejält i och med detta blogginlägg, men det är kanske vad som krävs för att få dem att förstå varför många supportrar till andra klubbar inte har någon respekt för dem överhuvudtaget. Man kan alltid försöka.

Trots mina hårda ord tror jag att Man United kommer vara med och kämpa i toppen framåt våren när allt ska avgöras, men jag njuter av att det för stunden inte riktigt fungerar för dem. Jag är van vid att de röda från Manchester oftas är bra och svåra att besegra, vilket inte är någon hemlighet. Därför är det normalt att man som LFC-supporter gottar sig så länge deras svaga form håller i sig. Själva är vi inte ett riktigt topplag än, men på god väg – tålamod är nyckeln. Vi kan bara hoppas att denna trend håller i sig – Liverpool F.C på väg upp, och Manchester United på väg ner.

YNWA

Kristian

Tekniska problem…

Igår skrev jag ett blogginlägg, vilket i kursiv text kan läsas längre ner på denna sida. Anledningen till att jag skriver detta, och kopierar in gårdagens inlägg, är att det uppstod ett problem med min blogg igår kväll. Jag vet inte vad som hände faktiskt men saker och ting fungerade inte som de ska. Alltid är det något. Därför har jag nu skapat en ny domän – ssm8.fanreport.nu – där min blogg SWEDISH SCOUSE MAFIA lever vidare med samma format. Jag håller tummarna att inget krånglar

Jag hoppas att ni fortsatt vill läsa det jag skriver om Liverpool F.C och kommer följa mig i framtiden.

Nedan följer mitt blogginlägg från igår (25 september 2013):

Stor rivalitet i förhållandet…

Hej vänner!

Detta är mitt första, officiella blogginlägg på min egen bloggsida, vilken jag valt att kalla ”SWEDISH SCOUSE MAFIA”. Här kommer jag skriva alla mina tankar och funderingar kring fotbollsklubben vi alla älskar, Liverpool F.C. Jag börjar lite smått om min plan inför matchen borta mot Manchester United ikväll…

Klockan 18.00 i eftermiddag slutar jag jobbet –  skriver han på arbetstid, tänker ni – och faktum är att, ja, det gör han. Det är fortfarande lite av en ”slow start” här och jag anser att även om det inte är arbetsrelaterat att skriva en blogg om L.F.C så är det kreativ träning för hjärnan, och jag vet att det är OK, för nu.

Som sagt, klockan 18.00 slutar jag och då bär det snabbt av hemåt för att byta om till shorts och t-shirt. Därefter är det uppladdning inför matchen med öl i solen som gäller. Här i Gibraltar är det fortfarande varmt och skönt, cirka 25 grader. Jag har bokat bord på The Ivy Sports Bar i Ocean Village, beläget nere i en av hamnarna och där, vid vattnet, är det otroligt skönt att sitta och se på fotboll i det här vädret. Deras priser på pints och mat gör också att valet av sportbar blir enkelt.

Bordet är reserverat för mig och min flickvän Isabelle, och det kommer på ett eller annat sätt att bli en ”date” där en av oss kommer bli förbannad, det är helt omöjligt att undvika. Ja, ni har gissat rätt – min flickvän är en Man United-supporter!? Hur vi klarar av att handskas med varandra när det kommer till fotboll är frågan, men på något vis så går det, tro det eller ej. Senast våra lag spelade mot varandra var jag den som gick vinnande ur striden och var grymt lycklig medan Isabelle fick sitta och tjura. Jag hoppas att detsamma inträffar ikväll – ingen sympati.

Det är faktiskt lite komiskt att hon håller på det lag som jag älskar att hata, för att använda ett starkt ord, men jag tycker helt ärligt att det är rätt kul. Jag brukar ofta ge henne ”skit” om att hon endast håller på Scum på grund av David Beckham, eftersom han var storstjärnan när hon var yngre. Hade vi båda varit LFC-fans, vilket såklart inte hade gjort något överhuvudtaget, kanske det inte hade varit lika ”spännande” dock. Vad vet jag?

Jag hoppas starkt på att Liverpool FC kan överraska ikväll, men att spela borta mot Manchester United och vinna är en oerhört svår uppgift – jag lyckades tyvärr inte på fem försök, och besök, på Old Trafford med ”The Traveling Kop”.

Nu, när jag inte längre är kvar i Storbritannien, kanske det är dags? ”Det viktigaste är att Liverpool FC vinner, inte att jag är på plats”, brukar min vän säga och jag håller verkligen med honom.

Jag tänker inte gå in på detaljer kring matchen, en förlust mot Man United svider alltid oavsett om det är i Premier League eller i någon av cuperna. Isabelle var självklart glad medan jag var den som fick vara förbannad den här gången. Dock känns det skönt att vi besegrade dem i PL istället. Ligan är min personliga prioritering.

Bortsett från resultatet så hade vi ändå en trevlig kväll på The Ivy Bar med god mat och några öl. Jag bokade ett bord där på söndag åt oss så att vi (läs jag) förhoppningsvis kan njuta av tre poäng mot Sunderland. Det behövs.

YNWA

Kristian