En explosion…

Helt plötsligt hörde vi en hög smäll och sekunden efter dog alla TV-skärmar på sportbaren The Ivy. Där satt jag lite smått förvånad med mat på bordet och en öl i handen, men utan det viktigaste av allt – andra halvlek i mötet mellan Norwich och Liverpool F.C. som inom kort skulle starta. Några minuter senare hade jag fått information om vad som hänt.

Det visade sig att ett område av kraftverket i Gibraltar precis exploderat och nu brann, vilket inte föga oväntat resulterade i att hela detta lilla land var utan el. Tjock, svart rök syntes från där vi befann oss och snart bildades förorenad luft som stack i näsborrarna. Personalen på The Ivy skyndade sig att stänga alla dörrar och fönster för att stänga ute den farliga luften. Där satt vi utan någon som helst vetskap om elen skulle komma tillbaka snart eller dröja i en timma, halva dagen eller i flera dagar.

Efter en liten stund började jag skicka sms till Oliver, en av mina svenska vänner som fortfarande bor i England. Han var denna gången inte på Carrow Road, där vi tillsammans varit förut, utan såg matchen från hemmets lugna vrå. Oliver erbjöd sig snällt att uppdatera mig om resultatet i matchen samt viktiga händelser såsom skador och gula- eller röda kort. Situationen som uppstod gjorde mig nervös. Även om L.F.C. hade tagit ledningen efter bara några minuter och inför andra halvlek hade 0-2 bakom sig så kändes det inte bra att inte kunna följa händelseförloppet direkt på Tv:n. Varje gång min mobil gav ifrån sig en meddelandesignal började mitt hjärta rusa. Och där stod det. Norwich hade gjort 1-2. Typiskt. Jag var i färd med att svara Oliver när jag plötsligt mottog ännu ett meddelande:

”1-3 !!!”.

Underbart! Andra L.F.C.-supportrar frågade mig om vartannat efter nuvarande resultat. Glädjen spred sig när jag berättade att de röda utökat ledningen med tre mål mot ett. Sedan kom meddelandet som bekräftade att de sista tio minuterna plus stopptid skulle bli oerhört plågsamma:

”2-3. Inlägg, nick, mål. Dåligt försvarsspel. Simon borde kunnat komma ut också”.

Nu mådde jag helt ärligt illa. Jag kan inte beskriva det, men mina nerver är riktigt svaga för tillfället. Inte konstigt kanske – men att de är så här dåliga förstår jag inte? Oliver stillade min nervositet lite genom att under de sista minuterna ringa mig och berättade över telefonen vad som skedde. Det var en oerhörd lättnad som sköljde över mig när han gav ifrån sig ett högt, ”Yes, fan va’ gött”. Vi lade på och jag kände mig helt utpumpad på energi. Det är vad ett titelrace gör mot din kropp och ditt sinne. Tömmer dig på nästintill alla dina krafter, både fysiskt och mentalt.

Jag stannade på The Ivy en stund efter matchen för att dricka några öl och prata med en av ägarna som också är L.F.C.-supporter. Vi snackade om den viktiga vinsten och helgens kommande stormatch mot Chelsea på Anfield, samt hur den kan påverka våra framtida planer. Både han och jag har en resa bokad till Liverpool inför mötet mot Newcastle om allt går vägen fram till dess.

Efter någon timma gick jag hem. Utan el fanns det bara ett alternativ till att fördriva tiden – läsa. Inte mig emot. Läsa är tillsammans med att skriva mitt största intresse, utöver L.F.C. Elen kom tillbaka cirka 22.00 på kvällen och nyheten om att ingen skadats vid explosionen tidigare under dagen nådde min flickvän och mig. Det var otroligt skönt att höra. Även om strömavbrottet innebar att jag missade andra halvlek av matchen så var det viktiga att ingen farit illa efter det som hände. Explosioner och brand är inte att leka med.

På söndag spelar så igen Liverpool F.C. ytterligare en så kallad ”title decider” och det är som sagt Chelsea som står för motståndet. Jag är inte fullt lika nervös inför den matchen som jag var mot Man City. Det har inget med Mourinhos utspel om att vila nästan en hel elva att göra, utan det baseras på att jag inte tycker att de är lika farliga offensivt jämfört med Manchester City. Med det sagt så ska Chelsea inte underskattas. De har enligt mig Premier Leagues mest stabila försvar och kämpar sig ofta till ett mål eller två för att ta viktiga poäng. Min åsikt är den, att om Liverpool F.C. går ut på Anfields gröna gräs med publikens helt enorma stöd i ryggen och spelar precis som de gjort större delen av säsongen, så kommer de klara av uppgiften att vinna på söndag. Självklart tar jag inte ut något i förskott, för jobbet måste göras, men jag har en mycket stark tro på mitt (vårt) lag.

”MAKE US DREAM!”.

YNWA

Kristian

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *