Nervös? Det är bara förnamnet…

Nu smyger den sig på mig igen. Nervositeten. Ärligt talat så får den mig att må smått illa. Det är ingen överdrift, jag lovar. Mina nerver blev antagligen för alltid försvagade under Istanbul 2005. Något jag får leva med helt enkelt, och en smäll jag skulle ta om och om igen, för att än en gång uppleva sådan enorm glädje. Men det är så det är. Jag förstår knappt själv hur det kan vara en sådan oerhörd tortyr att se L.F.C. på TV jämfört med att se dem live på Anfield – och det blir bara värre!

Under senaste matchen borta mot West Ham var jag som vanligt på sportbaren The Ivy. Det var en riktig pärs att gå igenom ska jag be att få informera er om. Visst, matchen i sig blev ju lite av en ”rysare” i och med det felaktigt godkända målet från West Ham, och att Steven Gerrard sent i andra halvlek för andra gången vandrade upp till straffpunkten. Jag såg faktiskt inte den straffen gå i mål. Min blick var fäst i golvet. Det som fick avgöra om bollen gått in eller inte var helt enkelt ljudet. Ett uteblivet- eller enormt jubel. Vi vet vilket det blev.

Efter matchen var jag helt slut. Glädjen över tre nya och mycket viktiga poäng fanns givetvis kvar inom mig, men energin var borta. Det är nog många av er som känner igen sig. Kanske nästan alla. Vad vet jag? Varför känns det inte likadant när man är på Anfield?

Ni som varit över. Känner ni igen er? När man är på plats så är nervositeten nästan som bortblåst. Eller?

Jag var tillbaka i England för några veckor sedan för att se matcherna mot Sunderland och Tottenham. Även om matchen mot Spurs nästintill var perfekt så var det tvärtom mot Sunderland, men ändå var jag inte i närheten lika nervös som jag antagligen hade varit om jag sett matchen på TV. Skälen till nervositet fanns ju där, särskilt i slutet av matchen, men nej – riktigt nervös – det var jag inte. Den enda anledningen till det, och det enda svaret jag kan komma på, är rutin. Under mina fyra år i England blev det rutin, vardag, att se Liverpool F.C. spela. Allt som händer runt omkring en match tror jag är anledningen till att mina nerver lugnar sig automatiskt utan att jag tänker på det.

Mitt besök i England, Liverpool och Stoke-on-Trent blev riktigt lyckat. L.F.C. plockade sex poäng, jag träffade många av mina vänner och gamla kollegor, och hade väldigt roligt. Just det sociala, den stora gemenskapen, gör att jag saknar matchdagar nästan hela tiden. Jag är lyckligt lottad som har många vänner och kontakter i Liverpool som alltid välkomnar mig med öppna armar. Gemenskapen är också den stora anledningen till att min flickvän och jag siktar på att flytta tillbaka. Inte riktigt än, men inom kort.

Tillbaka till det här med nervositet. Nu på söndag spelar vårt kära lag, som just i detta nu leder Premier League, hemma mot Manchester City. Antagligen vår största rival till titeln. Bara att tänka på matchen gör mig sjukt nervös. All ”build up” inför drabbningen på Anfield är ju inte bra för hjärtat. Vi vet ju att en vinst är enda alternativet. Oavgjort räcker inte. Det är därför man mår som man mår just nu. Lika mycket som jag ser fram mot matchen – för taggad till tusen är jag – lika mycket fruktar jag att se på den, på en förbannad TV. Tyvärr kan jag av helt logiska skäl inte se alla matcher på plats längre. Ni som ska till Liverpool under helgen kommer få en helt galen upplevelse, det kan jag lova. Stämningen mot Tottenham var grym, tänk er vad den kommer vara på söndag då!

Ni vet vid det här laget att jag är nervös, men det är väl bara att bita ihop antar jag. Vad mer kan man göra? Kan L.F.C. träda ut på Anfields gröna gräs och spela den fotboll som visats upp under större delen av säsongen, inte minst under våren, så tror jag vi har en riktigt stor chans att ta dessa tre så jävla viktiga poäng. Vårt lag måste bara se till att inte låta Man City jobba sig in i matchen, vilket hände mot Sunderland, och stänga ytor. Ger vi inte dem tid att hitta sitt spel sitter vi i förarsätet.

Något inom mig säger att vi kommer klara av det, att vi vinner – men ännu vågar jag inte hoppas. Det är en konstig känsla. Jag tror den kallas nervositet.

YNWA

Kristian

2 reaktion på “Nervös? Det är bara förnamnet…

  1. Henric Wahlgren

    Som någon uttryckte det på TBR igår: ”Balders balle va nervös jag är…” Sammanfattar känslan rätt bra =)

    Bra inlägg! Personligt och ändå med mycket igenkänning i

    //Henke

    Svara
    1. Kristian Andersson Inläggsförfattare

      Tack!

      Kul att du tog dig tid att läsa Henric. Alltid roligt, och det är ju därför man skriver, för att folk ska läsa.
      Du skrev själv en riktigt bra gästkrönika på LiverpoolSweden, vilken jag redan kommenterat! 😉

      YNWA
      Kristian

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *