Mycket på kort tid…

Det är har gått lite mer än en månad sedan jag uppdaterade min blogg senast. Under den tiden har det hunnit hända en del och jag har även skrivit två krönikor för liverpoolsweden.se, vilket gjort att min blogg fått komma lite i andra hand.

Detta har hänt.

Först och främst hade jag under en långhelg besök av mina vänner Oliver och Nick. Vi gjorde det vanliga och drack öl i solen, åt god mat och såg Liverpool F.C. besegra Fulham på sportbaren The Ivy. Det enda som kanske stod ut till viss del var att vi gick uppför, och runt The Rock. Jag kan garantera att den vandringen eller klättringen, vad man nu vill kalla den, är värd mödan på grund av den otroligt vackra utsikten över Gibraltar, Spanien och Afrika. Besöker man någon gång Gibraltar så tycker jag man ska ta sig tid att gå The Mediterranean Steps.

Efter att Nick, som för övrigt är australiensare, flög vidare till Tyskland och Oliver begav sig mot Lissabon och Sveriges stundande VM-kvalmatch mot Portugal så var det även dags för mig att flyga till Sverige. Det vankades nämligen fest för mina vänner, trillingar, som alla helt logiskt fyllde 25 år. Dock visste de inte att jag skulle komma. Min hemresa var alltså lite av en överraskning.

Min vän Pontus och hans tjej Naima skjutsade mig en torsdagskväll till flygplatsen i Malaga. Vi kom fram cirka 23.45, vilket betydde att jag hade ungefär sju timmar att ”döda” då mitt flyg inte skulle lyfta mot Säve, i Göteborg, innan runt 07.00 på fredagsmorgonen. Jag satte mig först och läste ur min bok, därefter försökte jag sova lite, på golvet. Det var inte direkt bekvämt men jag lyckades slumra till en stund. Efter att ha vänt och vridit på mig ett tag beslutade jag mig för att ge upp tanken på fortsatt sömn och gick istället och köpte mig en kaffe. Tack och lov gick tiden sedan relativt fort, så jag gick genom ”security” och steg sedan på planet inte mycket senare.

Väl i Sverige var det otroligt kul att träffa min familj och mina vänner igen. Festen för trillingarna var också den väldigt lyckad.

Tiden går fort när man har roligt heter det ju, och tiden gick verkligen fort. Efter vad som kändes som bara en dag var det dags för mig att flyga tillbaka till Gibraltar igen.

Under den tid som jag varit tillbaka här har L.F.C. spelat oavgjort mot Everton på Goodison Park, förlorat borta mot Hull med 3-1, men sedan vunnit hemma mot Norwich med 5-1 och mot West Ham med 4-1. Överlag är detta faktiskt riktigt bra resultat. I ett derby vet man aldrig hur det går och om man ser till hur matchen utvecklade sig så är jag nöjd med ett poäng mot stadsrivalen. Everton F.C. är bättre än på flera år. Tanken var väl att sedan ta tre poäng borta mot Hull, men de visade att de inte tänker ge sig utan en ”fight” och lyckades neutralisera oss, men även göra tre mål. En besvikelse enligt mig. Visst, man kan inte vinna alla matcher – men i den matchen såg det ut som om Liverpool F.C. inte ens var på planen. Skönt var det då när vårt röda lag fick proppen ur mot Norwich på Anfield. Suarez gjorde, hör och häpna, sitt tredje hat-trick mot Norwich i PL. Alltså nio mål mot ett och samma motstånd. Enastående.

Jag hade äran att vara på plats när uruguayanen gjorde sitt första hat-trick mot Norwich. Oliver och jag hade genom vänner i Liverpool fixat biljetter till den bortamatchen. Det blev verkligen en resa som etsat sig fast i mitt minne. Resan till Norwich är faktiskt en av de roligaste jag gjorde under mina fyra år i England. Sanningen är den att jag även var på plats när han gjorde sitt andra hat-trick mot ”The Canaries”. Synd att man inte var på Anfield denna gång, då hade jag med ”gjort” ett hat-trick!

Eftersom L.F.C. kommit tillbaka med dunder och brak efter förlusten i Hull ansåg jag att matchen mot West Ham var otroligt viktig, eftersom vi därefter möter Tottenham borta för att sedan träda in i det ”dödliga” julschemat. Nervositeten smög sig sakta på ju längre matchen mot ”The Hammers” led då L.F.C. inte fick in bollen i mål. Vi har sett det förut. När Liverpool F.C. har mycket bollinnehav och skapar massor av chanser utan att ta vara på dem, så straffar sig det tillslut. Som tur var lyckades vi turligt att få 1-0 efter att ett avslut från Suarez styrdes i eget mål av Demel. Sedan ökade Sakho på med 2-0, innan Skrtel, återigen bjöd på ett självmål. Jag tyckte riktigt synd om honom. Slovaken har höjt sig avsevärt och spelar med stor pondus, vinner det mesta i luften och gör det riktigt bra. Dock har han haft lite otur med placeringen i vissa situationer i de senaste matcherna som resulterat i självmål. Dock är det skit samma så länge vi gör fler mål än motståndarna, även om en ”clean sheet” alltid är bra för självförtroendet. 2-1 och nervositeten kom tillbaka igen, men sedan producerar G. Johnson ett inlägg av världsklass, ett inlägg som Suarez möter med pannan och på så sätt trycker in 3-1. Där vanns den matchen. Ytterligare ett mål, som borde tillskrivits Suarez, enligt mig, blev det innan matchen blåstes av. 4-1, ett starkt resultat.

På söndag spelar L.F.C. som sagt borta mot Tottenham, en svår match. Även om ”Spurs” inte varit lika bra som de kanske borde vara med den trupp som de har, så är det aldrig lätt att åka till White Hart Lane och ta tre poäng. Jag har varit där en gång, och då visades Skrtel ut tidigt i matchen, om jag inte missminner mig, och så var den matchen förstörd. Men som vanligt var resan till London och allt vad det innebär kul i sig. Tyvärr spelar vi de nästkommande matcherna utan Sturridge och utan vår kapten, Steven Gerrard. Båda är borta en längre tid, skadade. Det verkar även som om Henderson kanske missar helgens match på grund av en skada som han ådrog sig efter Kevin Nolans ”fina” blandning av en tackling och stämpling bakifrån i matchen mot West Ham. Detta betyder att L.F.C. kommer få ställa upp med ett ”svagare” lag på pappret, men samtidigt är det dags för de spelare som ersätter att visa framfötterna och ta chansen. Upp till bevis.

När vi genomlidit matchen på White Hart Lane väntar sedan Cardiff hemma på Anfield. En match som jag ska se på plats. Äntligen säger jag bara. Fan vad jag saknar matchdagar! När jag flyttade till Gibraltar trodde jag inte att saknaden av matchdagar skulle bli så stor så snabbt, eftersom jag då var trött på det. Jag var trött på att varje helg resa, dricka öl, vara på väg, se på matcher och att göra hela dagen till en fest. Men den känslan har försvunnit snabbare än väntat, både på gott och ont. Jag har helt enkelt klarat av rehabiliteringen på rekordtid!

Jag ser verkligen fram emot min semester i England. Tillsammans med min vän Daniel blir det mellan den 20-23 december Liverpool, där vi möter upp mina vänner, hänger med dem, och självklart ser på matchen. Därefter besöker vi Stoke och mina kompisar där mellan den 23-24 december innan vi på eftermiddagen, på själva Julafton, åker ner till London och Daniels släktingar för lite julfirande. Dagarna i London avslutas den 29 december med matchen mellan Chelsea och Liverpool F.C. på Stamford Bridge. Fan vad kul det ska bli att åka tillbaka!

Nu är det dags att sätta punkt för den här gången.

Ha en trevlig tisdag. Själv ska jag på julbord med mina arbetskamrater klockan 14.30, och vi måste naturligtvis inte komma tillbaka till jobbet efter det! Fint!

YNWA

Kristian

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *