månadsarkiv: april 2014

Don’t be afraid of the dark…

Besvikelse. Ordet smakar riktigt bittert i munnen. Men det var känslan efter matchen mot Chelsea. En oerhörd besvikelse. Allt kändes tungt, motsträvigt och varken hopp eller glädje verkade någonsin kunna infinna sig igen. Allt ljus slocknade. Världen blev en mörk plats. Där stod vi helt plötsligt, omringade av dystra skuggor. Man vill ta sig därifrån, men det går inte. Inte med detsamma.

Det tar ett tag. En dag eller två. Till och med tre i vissa fall. Men sedan börjar mörkret försvinna och den grå dimman sakta skingra sig. Tunna ljusstrimmor bryter igenom vid horisonten. Vindarna blir starka igen och blåser bort allt det dunkel som tillfälligt lagt sig över våra själar. Där och då förstår vi. Det är så det är. Det är så det alltid kommer att vara. Orden kommer som en välsignelse. ”At the end of a storm…”. Med ens kommer styrkan tillbaka. Energin sveper över oss och fyller kropp och sinne med den totala viljan att stå upp med stolthet. Aldrig kommer vi brytas ner. Alltid kommer vi stå starka. Någon yttrar den sista meningen som fullbordar återkomsten från den mörka värld vi nyss befann oss i. Orden är riktade till dig, till mig, till oss…

”You’ll Never Walk Alone”.

Hur titelracet än slutar så kan vi inte annat än vara stolta över Liverpool F.C. Vårt lag har under säsongen tystat alla kritiker och bevisat att man återigen är ett lag att räkna med i den bästa fotbollsligan i världen. Nästa säsong intar vi även vår plats på den största scenen av alla, Champions League. Bara det är en bedrift i sig sett till hur mycket pengar våra konkurrenter spenderat jämfört med oss. Vi har bevisat att pengar inte alltid föder framgång utan att kollektivet, lagmoralen och viljan att alltid kämpa för varandra är tusen gånger viktigare. Vi kan som sagt vara grymt stolta vart än titeln hamnar den 11 maj – och det är med en stor, stor glädje jag kan skriva att de helt fantastiska kvällarna på Anfield kommer tillbaka inom kort.

Men än är kampen inte över. ”It’s not over until the fat lady sings”. Låt oss göra vårt eget jobb till fullo och sätta press på de andra lagen i toppen, oberoende deras resultat. Låt dem få kämpa hela vägen till slutet.

”We go to Crystal Palace, we go again!”.

YNWA

Kristian

En explosion…

Helt plötsligt hörde vi en hög smäll och sekunden efter dog alla TV-skärmar på sportbaren The Ivy. Där satt jag lite smått förvånad med mat på bordet och en öl i handen, men utan det viktigaste av allt – andra halvlek i mötet mellan Norwich och Liverpool F.C. som inom kort skulle starta. Några minuter senare hade jag fått information om vad som hänt.

Det visade sig att ett område av kraftverket i Gibraltar precis exploderat och nu brann, vilket inte föga oväntat resulterade i att hela detta lilla land var utan el. Tjock, svart rök syntes från där vi befann oss och snart bildades förorenad luft som stack i näsborrarna. Personalen på The Ivy skyndade sig att stänga alla dörrar och fönster för att stänga ute den farliga luften. Där satt vi utan någon som helst vetskap om elen skulle komma tillbaka snart eller dröja i en timma, halva dagen eller i flera dagar.

Efter en liten stund började jag skicka sms till Oliver, en av mina svenska vänner som fortfarande bor i England. Han var denna gången inte på Carrow Road, där vi tillsammans varit förut, utan såg matchen från hemmets lugna vrå. Oliver erbjöd sig snällt att uppdatera mig om resultatet i matchen samt viktiga händelser såsom skador och gula- eller röda kort. Situationen som uppstod gjorde mig nervös. Även om L.F.C. hade tagit ledningen efter bara några minuter och inför andra halvlek hade 0-2 bakom sig så kändes det inte bra att inte kunna följa händelseförloppet direkt på Tv:n. Varje gång min mobil gav ifrån sig en meddelandesignal började mitt hjärta rusa. Och där stod det. Norwich hade gjort 1-2. Typiskt. Jag var i färd med att svara Oliver när jag plötsligt mottog ännu ett meddelande:

”1-3 !!!”.

Underbart! Andra L.F.C.-supportrar frågade mig om vartannat efter nuvarande resultat. Glädjen spred sig när jag berättade att de röda utökat ledningen med tre mål mot ett. Sedan kom meddelandet som bekräftade att de sista tio minuterna plus stopptid skulle bli oerhört plågsamma:

”2-3. Inlägg, nick, mål. Dåligt försvarsspel. Simon borde kunnat komma ut också”.

Nu mådde jag helt ärligt illa. Jag kan inte beskriva det, men mina nerver är riktigt svaga för tillfället. Inte konstigt kanske – men att de är så här dåliga förstår jag inte? Oliver stillade min nervositet lite genom att under de sista minuterna ringa mig och berättade över telefonen vad som skedde. Det var en oerhörd lättnad som sköljde över mig när han gav ifrån sig ett högt, ”Yes, fan va’ gött”. Vi lade på och jag kände mig helt utpumpad på energi. Det är vad ett titelrace gör mot din kropp och ditt sinne. Tömmer dig på nästintill alla dina krafter, både fysiskt och mentalt.

Jag stannade på The Ivy en stund efter matchen för att dricka några öl och prata med en av ägarna som också är L.F.C.-supporter. Vi snackade om den viktiga vinsten och helgens kommande stormatch mot Chelsea på Anfield, samt hur den kan påverka våra framtida planer. Både han och jag har en resa bokad till Liverpool inför mötet mot Newcastle om allt går vägen fram till dess.

Efter någon timma gick jag hem. Utan el fanns det bara ett alternativ till att fördriva tiden – läsa. Inte mig emot. Läsa är tillsammans med att skriva mitt största intresse, utöver L.F.C. Elen kom tillbaka cirka 22.00 på kvällen och nyheten om att ingen skadats vid explosionen tidigare under dagen nådde min flickvän och mig. Det var otroligt skönt att höra. Även om strömavbrottet innebar att jag missade andra halvlek av matchen så var det viktiga att ingen farit illa efter det som hände. Explosioner och brand är inte att leka med.

På söndag spelar så igen Liverpool F.C. ytterligare en så kallad ”title decider” och det är som sagt Chelsea som står för motståndet. Jag är inte fullt lika nervös inför den matchen som jag var mot Man City. Det har inget med Mourinhos utspel om att vila nästan en hel elva att göra, utan det baseras på att jag inte tycker att de är lika farliga offensivt jämfört med Manchester City. Med det sagt så ska Chelsea inte underskattas. De har enligt mig Premier Leagues mest stabila försvar och kämpar sig ofta till ett mål eller två för att ta viktiga poäng. Min åsikt är den, att om Liverpool F.C. går ut på Anfields gröna gräs med publikens helt enorma stöd i ryggen och spelar precis som de gjort större delen av säsongen, så kommer de klara av uppgiften att vinna på söndag. Självklart tar jag inte ut något i förskott, för jobbet måste göras, men jag har en mycket stark tro på mitt (vårt) lag.

”MAKE US DREAM!”.

YNWA

Kristian

En otroligt viktig seger och som alltid en fantastiskt vacker ceremoni…

Det vältes stolar. Öl skvättes lite här och var. Folk hoppade omkring och kramades. Dessa glädjescener utspelade sig på sportbaren The Ivy här i Gibraltar efter att domaren blåste av matchen mellan Liverpool F.C. och Manchester City i söndags. Det var härligt att se och vara en del av. The Ivy har blivit platsen där röda supportrar träffas då och då när det vankas match och det är verkligen kul att ha någonstans att gå till och känna gemenskap nu när man inte befinner sig i Liverpool inför hemmamatcher längre.

Även om de röda startade starkt, gjorde två mål och gick ut i paus med stort självförtroende vågade jag inte hoppas. Inte ännu. Man City är Man City och det visade de i andra halvlek. De tog över spelet, matchen och gjorde två snabba mål. 2-2 och känslan av besvikelse började infinna sig. Visst, ett oavgjort resultat vore inte total ridå, men efter en sådan stark inledning på matchen kändes det så onödigt. Jag lyckades ändå skaka av mig den värsta nedstämdheten, vilken senare utbröt i ren och skär lycka när Coutinho, efter misstag från Kompany, tryckte till bollen och läderkulan skruvade sig runt Joe Hart och in i nätmaskorna! Det är precis sådana stunder man lever för som supporter till världen vackraste lag. Några minuter av nervositet återstod därefter men vårt kära lag lyckades hålla tillbaka de ljusblå och tre poäng, tre otroligt viktiga poäng, var ett faktum.

En av mina vänner i England, som tyvärr inte lyckades få tag i biljett till matchen, var ändå i Liverpool och på The Sandon för att se drabbningen. Han uppdaterade mig med läget från den legendariska puben. Bilderna och de meddelanden han skickade fick mig att nästan hellre vilja befinna mig där än på Anfield under en sådan match som den mot Man City. Han berättade att han var dränkt i öl, folk stod på bord, hoppade och sjöng och överallt omfamnade man varandra i gruppkramar. Precis så som det ska vara. Löser det sig inte för mig med biljett till matchen mot Newcastle vet jag iallafall vart jag ska gå. Det skulle i så fall bli första gången som jag är på plats i Liverpool men ser L.F.C. spela på TV i en pub – och det kan bli den viktigaste matchen på mycket, mycket länge. Lite ironiskt är det allt. Men som en annan klok vän till mig brukar säga: ”Det viktiga är att Liverpool F.C. vinner, inte att jag är på plats för att se det”, och det håller jag verkligen med honom om.

Det vore så jävla underbart om vi går hela vägen!

Resultatet mot Man City var inte bara viktigt i kampen om titeln, utan det var också viktigt på grund av den tidpunkt på året som matchen spelades, och en helt annan kamp. Under den gångna helgen skickades det hyllningar till The 96 från de flesta lag i Storbritannien samt från många klubbar ute i Europa. Otroligt fina gester. Igår var det nämligen 25 år sedan den tragiska katastrofen på Hillsborough ägde rum vilket resulterade i att 96 supportrar aldrig återvände hem till sina familjer, nära och kära. I vanlig ordning hölls en fantastiskt vacker Hillsborough Memorial Service på Anfield där många ledande personer i kampen om rättvisa höll tal, vilket också inkluderade vår Manager, Brendan Rodgers och Roberto Martinez, Manager för Everton F.C.

Jag följde ceremonin hela dagen och den var, precis som vanligt, väldigt gripande. Det ska förhoppningsvis inte dröja länge till innan alla drabbade av tragedin äntligen får rättvisa skapad, och kanske i och med det, på något sätt kan gå vidare med sina liv och istället för att försvara sina kära kunna hedra deras minne.

JFT 96.
R.I.P
YNWA

Fyra cup-finaler återstår och härnäst väntar bortamatch mot Norwich. Det kommer bli en svår match då de slåss för att stanna kvar i Premier League. Vi kan alltid hoppas på att Suarez i vanlig ordning ordnar ett hat-trick mot dem och därmed säkrar ännu en seger. Helt ärligt, kan vi bara rulla boll och ha samma tempo som i första halvlek mot Man City tror jag att Norwich får det svårt. Men de ska inte underskattas och ingenting ska tas för givet. Det är här som Steven Gerrards inspirerande tal efter senaste matchen kommer in i bilden. Nu väntar Norwich, vi åker dit och gör exakt detsamma, gör det jobb som krävs. Vi åker alla tillsammans. COME ON! Vilken kapten och ledare!

Nu ska jag inte dra ut på detta inlägg längre. Vinsten mot Manchester City skapade hysterisk glädje under några dagar, men man fick komma ner på jorden igen och tänka på annat som är flera tusen gånger viktigare, nämligen Hillsborough. Nu, efter ceremonin, kan vi ladda om igen för att ta oss an Norwich på söndag, och jag ber till Robbie Fowler att vi tar ytterligare tre viktiga poäng och kommer ett steg närmare den dröm vi alla bär inom oss. Make Us Dream!

YNWA

Kristian

Nervös? Det är bara förnamnet…

Nu smyger den sig på mig igen. Nervositeten. Ärligt talat så får den mig att må smått illa. Det är ingen överdrift, jag lovar. Mina nerver blev antagligen för alltid försvagade under Istanbul 2005. Något jag får leva med helt enkelt, och en smäll jag skulle ta om och om igen, för att än en gång uppleva sådan enorm glädje. Men det är så det är. Jag förstår knappt själv hur det kan vara en sådan oerhörd tortyr att se L.F.C. på TV jämfört med att se dem live på Anfield – och det blir bara värre!

Under senaste matchen borta mot West Ham var jag som vanligt på sportbaren The Ivy. Det var en riktig pärs att gå igenom ska jag be att få informera er om. Visst, matchen i sig blev ju lite av en ”rysare” i och med det felaktigt godkända målet från West Ham, och att Steven Gerrard sent i andra halvlek för andra gången vandrade upp till straffpunkten. Jag såg faktiskt inte den straffen gå i mål. Min blick var fäst i golvet. Det som fick avgöra om bollen gått in eller inte var helt enkelt ljudet. Ett uteblivet- eller enormt jubel. Vi vet vilket det blev.

Efter matchen var jag helt slut. Glädjen över tre nya och mycket viktiga poäng fanns givetvis kvar inom mig, men energin var borta. Det är nog många av er som känner igen sig. Kanske nästan alla. Vad vet jag? Varför känns det inte likadant när man är på Anfield?

Ni som varit över. Känner ni igen er? När man är på plats så är nervositeten nästan som bortblåst. Eller?

Jag var tillbaka i England för några veckor sedan för att se matcherna mot Sunderland och Tottenham. Även om matchen mot Spurs nästintill var perfekt så var det tvärtom mot Sunderland, men ändå var jag inte i närheten lika nervös som jag antagligen hade varit om jag sett matchen på TV. Skälen till nervositet fanns ju där, särskilt i slutet av matchen, men nej – riktigt nervös – det var jag inte. Den enda anledningen till det, och det enda svaret jag kan komma på, är rutin. Under mina fyra år i England blev det rutin, vardag, att se Liverpool F.C. spela. Allt som händer runt omkring en match tror jag är anledningen till att mina nerver lugnar sig automatiskt utan att jag tänker på det.

Mitt besök i England, Liverpool och Stoke-on-Trent blev riktigt lyckat. L.F.C. plockade sex poäng, jag träffade många av mina vänner och gamla kollegor, och hade väldigt roligt. Just det sociala, den stora gemenskapen, gör att jag saknar matchdagar nästan hela tiden. Jag är lyckligt lottad som har många vänner och kontakter i Liverpool som alltid välkomnar mig med öppna armar. Gemenskapen är också den stora anledningen till att min flickvän och jag siktar på att flytta tillbaka. Inte riktigt än, men inom kort.

Tillbaka till det här med nervositet. Nu på söndag spelar vårt kära lag, som just i detta nu leder Premier League, hemma mot Manchester City. Antagligen vår största rival till titeln. Bara att tänka på matchen gör mig sjukt nervös. All ”build up” inför drabbningen på Anfield är ju inte bra för hjärtat. Vi vet ju att en vinst är enda alternativet. Oavgjort räcker inte. Det är därför man mår som man mår just nu. Lika mycket som jag ser fram mot matchen – för taggad till tusen är jag – lika mycket fruktar jag att se på den, på en förbannad TV. Tyvärr kan jag av helt logiska skäl inte se alla matcher på plats längre. Ni som ska till Liverpool under helgen kommer få en helt galen upplevelse, det kan jag lova. Stämningen mot Tottenham var grym, tänk er vad den kommer vara på söndag då!

Ni vet vid det här laget att jag är nervös, men det är väl bara att bita ihop antar jag. Vad mer kan man göra? Kan L.F.C. träda ut på Anfields gröna gräs och spela den fotboll som visats upp under större delen av säsongen, inte minst under våren, så tror jag vi har en riktigt stor chans att ta dessa tre så jävla viktiga poäng. Vårt lag måste bara se till att inte låta Man City jobba sig in i matchen, vilket hände mot Sunderland, och stänga ytor. Ger vi inte dem tid att hitta sitt spel sitter vi i förarsätet.

Något inom mig säger att vi kommer klara av det, att vi vinner – men ännu vågar jag inte hoppas. Det är en konstig känsla. Jag tror den kallas nervositet.

YNWA

Kristian