månadsarkiv: mars 2014

Man U v Liverpool F.C. 0 – 3…

Vilken match. Vilken prestation. Vilken enorm glädje. Efter matchen mot Manchester United på OT fanns det knappt ord för att beskriva de 90 minuter jag precis bevittnat. Helt jävla underbart fantastiskt summerar nog känslan på bästa sätt. Det är sådana stunder som gör det värt att alltid stolt stå bakom sitt lag, i med- och motgång!

Jag skrev i mitt förra inlägg hur nervös jag blir nu för tiden när jag ska se en match på TV. Det var inte mindre nervöst den här gången kan jag lova. Fy fan! Hjärtat slår så fort och så hårt så man tror att det ska flyga ur kroppen. Det låter kanske underligt, men det är så det känns. Inte blir hjärtat lugnare av att vi genom våra senaste oerhört viktiga vinster är med och verkligen slåss om titeln i Premier League. Det gör bara nervositeten mer närvarande. Konstigt vore det ju dock annars. Tur är väl att man kan sänka några öl under matchtid, det sätter nerverna på plats till viss del, och vad är fotboll utan några pints?

På lördag väntar ännu en bortamatch, mot Cardiff. Den drabbningen är minst lika viktig som de tre poäng som plockades på OT. Kan vi vinna den, då vågar jag nästan lova att det väntar spel i Champions League nästa säsong. Dock får L.F.C. absolut inte underskatta Cardiff. De slåss för sin överlevnad i PL och kommer inte ge sig utan fight. Vi måste gå ut med samma inställning som mot Southampton och Man United, och återigen tänka att matchen i sig är en cupfinal där allt står på spel. Rullar vi bollen, gör snabba omställningar och utnyttjar vår fart så har vi mycket stora chanser att fixa tre poäng.

Efter matchen mot Cardiff väntar två matcher i rad hemma på Anfield. Sunderland och Tottenham gästar Liverpool F.C. med bara några dagars mellanrum. Vinst mot Cardiff och vi går in i dessa två hemmamatcher med ett guldläge. Jag ska själv på båda matcherna och nu är det fotbollsabstinens på hög nivå som tagit över min kropp. Längtan är stor, och saknaden om inte ännu större. Idag är det en vecka kvar till flyget lyfter. Tyvärr gjorde åren i England mig till obotlig fotbollsnarkoman utan chans att bli kvitt den ”drogen”. Ja, jag säger ”tyvärr” eftersom jag i dagsläget inte befinner mig där. Det är absolut inte så att jag vantrivs här i Gibraltar. Jag trivs verkligen med tillvaron. Jobbet, lägenheten, vädret etcetera, men som ni förstår, det är inte Liverpool! I vilket fall, det blir grymt att återvända.

I måndags bokade jag även semesterdagar och flyg till England mellan den 9 och 14 maj. Det är en ren och skär chansning, men om vi faktiskt mot förmodan skulle vara med och slåss om titeln ända fram till den sista, och kanske då avgörande matchen, mot Newcastle på Anfield så tänker jag absolut inte missa det. Tänk er vilken fest det skulle bli i Liverpool om vinst innebar förstaplatsen! Man måste våga drömma och jag skulle bli grymt besviken på mig själv om det ovan inträffar och jag inte har allt bokat och klart.

Dags att avsluta för den här gången, medan man fortfarande svävar på moln efter vinsten i söndags. Men kom ihåg! På lördag väntar ännu en ”måstematch”. Tre poäng, det är det enda som gäller!

YNWA

Kristian

På söndag är det återigen dags…

Liverpool Football Club gästar på söndag deras största rival inom engelsk fotboll, Manchester United. Matcherna mellan de två mest meriterade fotbollsklubbarna på de brittiska öarna är utan tvekan de största under hela säsongen och ses av människor över hela världen. Helgens match på Old Trafford skiljer sig dock lite från föregående möten lagen emellan.

Man United har, sett till deras historia, en riktigt dålig och svag säsong i Premier League bakom sig så här långt. De haltar i tabellen och är i skrivandets stund näst intill avskrivna en plats i nästa säsongs Champions League. Man ska aldrig säga aldrig, men skulle Liverpool F.C. knipa tre poäng på Old Trafford på söndag så tror jag det faktiskt knäcker dem rejält och påverkar deras vilja och ork i kommande matcher. Visst, de har vaknat lite nu på slutet, men räcker det?

L.F.C. däremot har gått som tåget under 2014 och senaste vinsten borta mot Southampton var ett riktigt styrkebesked. Southampton är inget dåligt lag, vilket de även visade i matchen mot oss. De har unga, talangfulla spelare och blandar teknik, fart och styrka på ett sätt som gjort det mycket svårt för många lag att vinna, eller ta poäng av dem. Därför anser jag att vår senaste match kan ha varit en av de viktigaste den här säsongen. Liverpool F.C. går in i drabbningen med Manchester United som ligatvåa, starka resultat i ryggen och sprudlande självförtroende. Det har nog aldrig funnit ett bättre tillfälle att trycka till ”mancsen” på OT som det gör nu. Vi måste helt enkelt göra ”vår” grej och spela på samma sätt som mot Tottenham borta, Everton och Arsenal hemma. Det är nyckeln. Kanske lättare sagt än gjort, men jag har tro på att vårt lag kan göra det.

Självklart är jag nervös. Jag ”hatar” att se matcher på TV nu för tiden. Visst, jag var även nervös när jag bodde i Sverige och såg matcher på TV, men det är värre nu. Åren i England formade mig så mycket att nästan all nervositet försvann när man var på plats. Hela dagen var ett ”äventyr” och från tidig morgon fram till matchstart umgicks man med vänner, pratade om allt och ingenting, drack öl och njöt av stunden. Sanningen är den att man då inte tänkte så mycket på den stundande matchen överhuvudtaget, vilket gjorde att nervositeten aldrig infann sig på det sätt som den gör nu. Det är det absolut bästa med ”match days”, den sociala aspekten av det hela och att allt, tro det eller ej, inte cirkulerar kring fotboll. Jag saknar det. Jag saknar det såpass mycket att jag som tidigare nämnt börjat planera en flytt tillbaka till UK och Liverpool inom det närmsta året.

Det är både på gott och ont att jag inte befinner mig på Old Trafford på söndag. Även om jag älskar matchen i sig avskyr jag stället. Det begrundar sig i våra senaste resultat där och att jag då varit på plats. Det är helt enkelt hemskt att förlora i fiendeland och att vara mitt i smeten, någon vidare förklaring behövs inte.

Sommaren är verkligen på väg till Gibraltar nu. Solen skiner från en molnfri himmel och det blåser lätta, varma vindar idag. Det är en underbar känsla. Väderprognosen säger att helgen ska bli lika fin och det får mig att se fram mot matchen på söndag ännu mer. Att sitta i solen med en öl i handen och se mitt kära L.F.C. fixa tre poäng på OT vore den ultimata avslutningen på helgen. Nervositeten då? Nej, den försvinner inte, utan blir bara värre ju närmare match det lider.

YNWA

Kristian

Ett försök att väcka liv i det hela…

Det går i perioder. Ibland har man varken lust eller tid till att uppdatera bloggen. Eftersom att jag varje dag jobbar med att skriva och översätta, så infinner sig inte alltid gnistan som krävs för att sätta sig framför datorn igen, efter att arbetsdagen är slut. Under den senaste tiden har det också varit väldigt hektiskt på jobbet. Det är intressanta tider, visst, men det har också varit stressigt. Nog om det och mer om Liverpool Football Club.

Nu fick jag helt plötsligt motivation till att skriva ett nytt inlägg. Det var längesedan sist, tyvärr.

Sedan senaste inlägget har Liverpool F.C. spelat otaliga matcher i Premier League och varit helt otroligt bra. Det har radats upp storvinster mot några av de så kallade stora klubbarna och offensiven har för motståndarna varit rent dödlig. Tyvärr har det slarvats i försvaret vid en del tillfällen vilket gjort laget nervöst i kritiska stunder och inneburit några poängtapp, men L.F.C. har ändå lyckats med att ta sig ur de flesta av dessa snedsteg. Framtiden ser ljus ut. Inte minst blir det en helt sjukt spännande säsongsavslutning i och med att vi i nuläget ligger på andra plats i tabellen.

Nu till helgen väntar landslagsuppehåll. Dessa kan vara något av det mest irriterande jag vet. Jag är en fotbollsfantast, självklart, men ändå är det något som stör mig med meningslösa landskamper under pågående säsong med ligafotboll. Jag förstår att kval till mästerskap måste spelas, givetvis, men vanliga träningsmatcher känns bara onödigt. Särskilt då våra spelare har en viss förmåga att dra på sig skador i dessa sammanhang. Men matcherna fyller säkert ett syfte i sig, men ger ingen mening enligt mig.

Efter uppehållet väntar en tuff bortamatch mot Manchester United. Hittills har de röda djävlarna haft en riktigt motig säsong med David Moyes vid rodret och resultaten har uteblivit. Inte mig emot. Vi har nog aldrig så länge jag kan minnas haft ett bättre tillfälle att ta tre poäng på Old Trafford. Tänk er om vi skulle tvåla till dem ordentligt på deras egen hemmaplan och ta full pott! Då är vi verkligen med i slutspurten om titeln. Man måste våga drömma, men samtidigt vara realist. En match i taget är det som gäller även om vi vinner mot det röda laget från den grå och trista staden Manchester. Det är mitt recept.

Jag har varit på OT fyra gånger förut och stått i bortasektionen, men jag har aldrig gått därifrån glad efter vinst, utan bara bitter efter förlust, varje gång. Det vore lite snopet att den säsong jag väljer att flytta från England och sluta följa L.F.C. på plats, så gör de sin bästa säsong på länge samt vinner borta mot Man U. Dock inser jag att det viktiga är att mitt lag vinner, inte att jag är på plats för att uppleva det. Jag har redan många fina minnen från mina fyra år på de brittiska öarna, och planen för att återvända har sakta men säkert börjat utformas. Går allt åt det håll jag siktar på bor jag i Liverpool om cirka ett år.

Igår bokade jag flyg från Gibraltar till England. Mellan den 26 mars och 31 mars har jag en kortare semester, under vilken jag lyckats klämma in två matcher på Anfield. Samma dag som jag anländer, onsdag, spelar L.F.C. mot Sunderland och på söndagen därefter möter vi Tottenham. Förhoppningsvis är vi fortfarande med i toppen av tabellen då. Det är bara tre veckor kvar tills dess och som jag ser fram mot det, precis som vanligt. Att träffa mina vänner och gamla kollegor är alltid lika roligt. Helt ärligt är det inte matcherna i sig som lockar, utan det är att träffa alla igen och bara ha det jävligt kul. Matcherna och förhoppningsvis tre poäng är en stor bonus. Kanske låter det nonchalant i vissas öron, men det är sanningen. Fyra år i England gjorde matchdagar och allt vad det innebär till rutin. Det var helt så helgerna spenderades, utan någon som helst uppståndelse. Jag skulle bara åka och se mitt fotbollslag spela, antingen på Anfield eller på någon annan arena i någon annan stad. Inte mer med det.

I vilket fall så ser jag verkligen fram mot det.

Nu avslutar jag för den här gången och jag ska försöka att uppdatera bloggen mer frekvent, men jag kan inte lova något.

YNWA

Kristian