månadsarkiv: oktober 2013

Julveckan spenderas i England…

Ännu en fredag är kommen och ännu en arbetsvecka är snart till ända. Idag kommer lönen in på kontot och företaget bjuder på gratis öl, vin och tapas efter arbetsdagens slut. Happy days!

Imorgon, lördag, tar sig LFC an WBA på Anfield. En match vårt lag måste vinna. Inget annat är acceptabelt. Det viktigaste är att Liverpool F.C nu fortsätter vinna sina hemmamatcher, och håller sig kvar i toppskiktet av Premier League. Men det blir säkert inte lätt, WBA är inget dåligt lag. Dock måste LFC direkt sätta högt tempo på matchen och visa vem som bestämmer. Annars kan vi lätt bli straffade. Det har hänt förr. Vi får inte bli stillastående utan måste röra oss mycket och snabbt och låta bollen göra jobbet. Då tror jag inte att WBA hänger med.

Jag är inte direkt orolig inför morgondagens match, vi har ett starkt lag, och vi blir hela tiden svårare att besegra på hemmaplan, och generellt, trotts matchen mot Southmapton. Det enda som gör mig lite tveksam är att vår lilla brasse, Coutinho, inte ser ut att göra come back efter sin axelskada och efterföljande operation. Vi behöver denna lilla trollkarl då han ger vårt spel ytterligare en dimension, och en viktig sådan. Med Sturridge, Suarez, Coutinho och Gerrard i startelvan ger det LFC fyra helt olika spelartyper som alla har unika individuella förmågor. Det vattnas i munnen på mig när jag tänker på hur de, ju mer samspelta de blir, kommer att plåga de flesta försvaren i Premier League. Låt oss hoppas att alla förblir skadefria, när väl ”Cutte” är tillbaka och fit for fight.

Återigen kommer jag att se matchen på The Ivy, sportbaren där jag som sagt blivit stammis. De visar alla matcher från Premier League oavsett tid för avspark då de har ett tiotal ”flat screens” och hundratals kanaler. Då jag inte helt enkelt kan ta tåget till Liverpool och taxi till Anfield längre anser jag ändå att jag har tur som alltid kan se LFC på TV.

På tal om att ta sig till Liverpool och Anfield. Nu är allt bokat och klart. Det blir till att fira Jul i England, igen. Mellan den 20-30 december är det Liverpool, Stoke och London som gäller. Det betyder match på Anfield när LFC välkomnar Cardiff den 21 december samt match borta mot Chelsea på Stamford Bridge den 29 december, och där emellan blir det mängder av julmat och julöl i London. Vi hade planer på att även se Manchester City – LFC på ”Boxing Day” då biljetter inte var något problem, men det finns knappt några förbindelser som opererar i England den 26 december. Att ta sig från London till Manc blir helt enkelt för svårt, tyvärr. Annars hade det blivit tre matcher på cirka tio dagar, men vi får nöja oss med två.

Det kommer bli otroligt kul att träffa alla mina vänner i Liverpool igen, även om det inte var längesedan jag flyttade från England och Stoke till Gibraltar. Jag ser fram emot att ta med min vän Daniel till den pub jag alltid går till före och efter match samt träffa alla härliga människor som hänger där. Och jag ser verkligen fram emot att återigen träffa gänget som jag under fyra år alltid åkte kors och tvärs över England med för att gå på matcher. Det kommer garanterat bli tio otroligt roliga dagar under julveckan i Engand.

Tiden får gärna gå fort fram tills dess – men först är det tre poäng mot WBA imorgon som gäller.

YNWA

Kristian

Upprätthåll formen…

Några dagar har gått sedan det bittra poängtappet borta mot Newcastle United. Ja, jag väljer att kalla det poängtapp då 45 minuter med en man mer på planen, vid ställningen 1-1, ska resultera i vinst och tre poäng. Tyvärr klarade inte LFC av uppgiften på grund av ännu en gång uselt försvarsspel vid en fast situation. Precis som Brendan Rodgers och Steven Gerrard sagt i media krävs det att laget verkligen rycker upp sig vid dessa situationer, om de nu vill stanna i toppskiktet av Premier League. Försvarsspelet orar mig.

LFC ligger för tillfället trea i tabellen, två poäng efter ledande Arsenal och på samma poäng, men på grund av målskillnad, bakom tvåan Chelsea. För att stanna i toppen krävs det en vinst mot WBA på Anfield kommande lördag och ett bra resultat borta mot Gunners helgen därefter. Inte för att matchen mot Arsenal är helt avgörande men bra resultat fram till januari, särskilt mot ”storlagen”, ger en riktigt bra chans till att sluta bland de fyra främsta. Det gäller att inte tappa mark och inte ge lagen som ligger bakom och nosar chansen att komma ikapp. Detta är ”key”.

Själv planerar jag, om allt går som jag tänkt mig, att flyga till London under Julveckan och vara på plats för det intensiva spelschema som tar vid i slutet av december. Först blir det ett besök i Liverpool för att träffa mina vänner igen och självklart se LFC v Cardiff på Anfield. Därefter står Julen vid dörren, även om det ännu en gång blir en brittisk sådan, tillsammans med bekanta. På ”Boxing Day” bär det av till Manchester och Etihad Stadium för matchen mellan Man City och Liverpool F.C medan veckan sedan avslutas i London och matchen borta mot Chelsea på Stamford Bridge. Därefter är det dags att flyga tillbaka till Gibraltar. Inget är spikat än men som det ser ut nu så lutar det åt att ovan plan kan komma att genomföras. Det blir i så fall otroligt kul att träffa allt folk i Liverpool igen, något jag verkligen ser fram emot.

Kan LFC upprätthålla formen fram till efter nyår så kan Premier League-säsongen 2013/2014 bli ett riktigt intressant fotbollsår – men det är långt kvar – först ska WBA besegras på Anfield. En match i taget.

YNWA

Kristian

Landslagsuppehåll…

Landslagsuppehåll. Ett begrepp som för mig betyder en generellt lång och tråkig väntan. Varje gång det vankas någon form av internationell fotboll känner jag likadant. Det spelar ingen roll om det bara är en betydelselös vänskapsmatch eller en livsviktig VM-kvalmatch, känslan av att vara uttråkad infinner sig ändå. Jag kan inte hjälpa det. En hel helg och två långa arbetsveckor utan Premier League-fotboll är helt enkelt ren och skär tortyr. Kanske anser vissa av er att jag är lite väl negativ nu, men jag tror ändå att många håller med mig. Avgudar man Liverpool Football Club så förstår man precis vad jag menar.

”Kom igen! Det är ju Sverige det handlar om, vårt land har chans att ta sig till VM. Vill du inte det? Du är väl svensk?” Ja, jag är svensk, och självklart vill jag att Sverige tar sig till sambafesten i Brasilien den kommande sommaren. Helt utan känslor för vårt landslag är jag inte. Men hur mycket jag än försöker att bli exalterad över det så är det inte samma sak, inte på långa vägar. Sverige är inte L.F.C. Där har ni det enkla svaret. Min kärlek till Liverpool F.C kan helt enkelt inte rubbas av något, eller någon.

Till helgen är det så äntligen dags igen. Vårt kära lag reser till Newcastle upon Tyne och St. James’ Park för att där ta sig an Newcastle United. Senast det begav sig var jag på plats i ”The Traveling Kop” och fick bevittna ett spelsuget Liverpool F.C, med Philippe Coutinho som regissör, köra över ”The Magpies” med hela sex mål mot noll. Den matchen och hela den helgen är ett värdefullt minne för mig och tar sig lätt in på min tio-i-topplista över alla de matcher jag varit på. På lördag, 13.45 CET, kommer jag att se matchen på The Ivy här i Gibraltar, en sportbar som jag blivit stamkund hos, och jag är säker på att vi inte möter ett lika handfallet Newcastle United den här gången, även om de startat sin säsong utan att imponera.

Newcastle away

Detta foto tog jag från bortasektionen senast L.F.C besökte St. James’ Park.

Låt oss hoppas att ”Sas”, Sturre och Surre (bara Cutte som fattas) eller vad man nu vill kalla vårt superba anfallspar samt resten av våra spelare i rött kan ge alla scousers och alla andra L.F.C-anhängare anledning att tillsammans ännu en gång vråla ”Where’s your famous, where’s your famous, where’s your famous Geordie Shore!”.

Come Saturday, fort som fan! Är det inte skönt att landslagsuppehållet äntligen är över?

YNWA

Kristian

Jordan Henderson…

Inför matchen mot Crystal Palace på Anfield hoppades jag att Jordan Henderson i Lucas frånvaro skulle få spela på det centrala mittfältet, vilket han också fick. Ett beslut som egentligen var väntat och inte direkt överraskande. Killen med den otroliga lungkapaciteten kommer helt till sin rätt centralt i banan, inte som ytter, och det är också hans bästa position. Jordan Henderson är en central mittfältare.

Klagomålen på Jordan Henderson har varit många sedan han anslöt från Sunderland för en relativt hög summa pengar. Först lyckades han inte övertyga med sitt spel och sedan spelade han fler matcher som ytter än som central mittfältare. Ändå spelade han nästan varje match under Kenny Dalglish. När Bredan Rodgers tog över som manager i LFC fick Henderson inte lika mycket speltid men han höll tyst och fortsatte jobba hårt. Då rykten gjorde gällande att Rodgers sagt till Jordan att han fick lämna Liverpool F.C för att få mer speltid valde han istället att vara klubben trogen och gjorde det klart att han ville kämpa om sin plats i startelvan. Han tänkte inte ge upp.

Han har sedan dess övertygat BR om att han är bra nog till att bära den röda tröjan och borde då också ha övertygat de flesta supportrar. Men fortfarande finns det tvivlare. Jag kan på ett sätt förstå det eftersom han oftast spelar som högerytter där hans spel blir hämmat. Han har varken snabbheten eller finessen som krävs för att vara en utpräglad yttermittfältare, ändå springer, kämpar och tacklar han till hundra procent i varje match. Det är just dessa kvaliteter som gör honom till en riktigt bra central mittfältare.

I matchen mot Crystal Palace såg man verkligen vad Jordan Henderson är kapabel till när han spelar på sin rätta position. Han sätter snabb press på motståndarna, han täcker oerhörda ytor, vinner boll, spelar enkelt och gör sitt jobb fullt ut. Det är i denna position han borde spela för att utvecklas och på så sätt bli en oerhört viktig del av LFC. I och med hans löpvilja och starka kondition kan han i den ena stunden vinna en boll på egen planhalva, spela enkelt vidare till en medspelare för att sedan göra en toklöpning in i motståndarnas straffområde. En löpning som gör att någon av motståndarförsvararna måste ta beslutet att följa hans rörelsemönster vilket skapar ytor för medspelare. Kanske är detta grundläggande regler för fotbollsspelare, de ska klara av detta på en sådan hög nivå, men ”Hendo” är villig till att, och orkar, göra det om och om igen. Jag gillar det jag såg av Henderson mot Crystal Palace.

Förhoppningsvis får han fortsätta vara en del av startelvan och det bästa av allt vore om han fick fortsätta att spela centralt. Det kan dock bli svårt när Lucas är tillbaka efter avstängning och Steven Gerrard flyttar man inte bara på sådär. Personligen tycker jag att Gerrard skulle kunna ta ett steg upp i banan i vissa matcher så att Lucas och Henderson spelar som sittande mittfältare bakom, men det är ju bara min tanke.

Jordan Henderson fortsätter att övertyga och det som imponerar mest på mig är hans järnvilja att fortsätta kämpa och aldrig, aldrig ge upp.

Håller ni med mig gällande Henderson eller är jag ute och cyklar? Lämna gärna en kommentar med era egna tankar och funderingar (kommentera genom att klicka på rubriken till själva inlägget och gå längst ner på sidan).

YNWA

Kristian