Författararkiv: Kristian Andersson

Äntligen…

Äntligen är säsongen över. Kanske är ”äntligen” fel ordval – men det är lite så jag känner. De sista månaderna har varit en berg- och dalbana utan dess like. Jag är inte säker på att varken min kropp eller hjärna skulle klara mycket mer av den åkturen. Mentalt sett har de sista månaderna varit riktigt jobbiga. Detta i och med ett titelrace som varade ända in på mållinjen. Psyket har verkligen fått bevisa att det står pall för sådana här situationer. Det har varit fram- och tillbaka, upp- och ner. Men nu är det som sagt äntligen över och jag kan ta ett djupt andetag och slappna av.

För de som inte är intresserade av fotboll eller förstår sig på kärleken till Liverpool Football Club låter raderna ovan säkert otroligt löjliga och överdrivna – men det är den rena och skära sanningen – i alla fall för mig. Vi är inte direkt bortskämda med att utmana om titeln i Premier League, så när det väl inträffar – ja då befinner man sig i ett lyckorus – där man också under vissa stunder mår riktigt dåligt. Därav denna känslomässiga berg- och dalbana. Det betyder helt enkelt så oerhört mycket för mig – att se L.F.C. återigen vara där de hör hemma – i den absoluta toppen.

Även om det bara var igår som den sista matchen för säsongen spelades har jag redan lyckats skaffa någon slags distans till det hela – och när jag ser i backspegeln kan man inte annat än att vara jävligt stolt över vår vackra klubb! L.F.C. har stått för en otroligt stor bedrift säsongen 2013/2014. Sett till våra medel jämfört med till exempel Manchester City och Chelsea så har vi bevisat att vi verkligen är att räkna med – på riktigt – och att vi är här för att stanna. Framtiden är ljus, framtiden är röd.

Nu stundar ett VM, men också ett transferfönster, som jag tror blir mer intressant på länge. Normalt sett brukar jag behöva ett ”break” från fotboll under sommaren för att ladda om batterierna och brukar inte läsa mycket rykten om övergångar – så länge det inte kommer från en pålitlig och trovärdig källa. Men denna sommar kommer till och med jag att följa med i transfercirkusen.

Det har varit en härlig säsong på många sätt – och i vissa stunder har jag verkligen ångrat att jag flyttade från England i september förra året. Man kan inte få allt heter det. Dock har jag rest tillbaka två gånger under säsongen för att varje gång se två matcher, så jag ska inte klaga. Matcher har jag i bagaget så de både räcker och blir över. Jag ser redan fram mot nästa säsong och vart jag befinner mig då – här i Gibraltar, i Liverpool eller i Sverige – det är en fråga som återstår, men olika planer finns.

Jag kommer försöka skriva inlägg under sommaren – om det finns något intressant att skriva – men det är inget jag kan garantera. Det kan bli flera inlägg, det kan bli ett. Det beror på. Däremot har jag alla intentioner på att fortsätta skriva under nästa säsong för jag förstår det som att många faktiskt läser min blogg – vilket är grymt kul! Fortsätt gärna med det.

Tack Liverpool Football Club för denna säsong, nu blickar vi framåt mot nästa!

Med dessa rader stämplar jag ut för denna gång.

”We go again!”.

YNWA

Kristian

Don’t be afraid of the dark…

Besvikelse. Ordet smakar riktigt bittert i munnen. Men det var känslan efter matchen mot Chelsea. En oerhörd besvikelse. Allt kändes tungt, motsträvigt och varken hopp eller glädje verkade någonsin kunna infinna sig igen. Allt ljus slocknade. Världen blev en mörk plats. Där stod vi helt plötsligt, omringade av dystra skuggor. Man vill ta sig därifrån, men det går inte. Inte med detsamma.

Det tar ett tag. En dag eller två. Till och med tre i vissa fall. Men sedan börjar mörkret försvinna och den grå dimman sakta skingra sig. Tunna ljusstrimmor bryter igenom vid horisonten. Vindarna blir starka igen och blåser bort allt det dunkel som tillfälligt lagt sig över våra själar. Där och då förstår vi. Det är så det är. Det är så det alltid kommer att vara. Orden kommer som en välsignelse. ”At the end of a storm…”. Med ens kommer styrkan tillbaka. Energin sveper över oss och fyller kropp och sinne med den totala viljan att stå upp med stolthet. Aldrig kommer vi brytas ner. Alltid kommer vi stå starka. Någon yttrar den sista meningen som fullbordar återkomsten från den mörka värld vi nyss befann oss i. Orden är riktade till dig, till mig, till oss…

”You’ll Never Walk Alone”.

Hur titelracet än slutar så kan vi inte annat än vara stolta över Liverpool F.C. Vårt lag har under säsongen tystat alla kritiker och bevisat att man återigen är ett lag att räkna med i den bästa fotbollsligan i världen. Nästa säsong intar vi även vår plats på den största scenen av alla, Champions League. Bara det är en bedrift i sig sett till hur mycket pengar våra konkurrenter spenderat jämfört med oss. Vi har bevisat att pengar inte alltid föder framgång utan att kollektivet, lagmoralen och viljan att alltid kämpa för varandra är tusen gånger viktigare. Vi kan som sagt vara grymt stolta vart än titeln hamnar den 11 maj – och det är med en stor, stor glädje jag kan skriva att de helt fantastiska kvällarna på Anfield kommer tillbaka inom kort.

Men än är kampen inte över. ”It’s not over until the fat lady sings”. Låt oss göra vårt eget jobb till fullo och sätta press på de andra lagen i toppen, oberoende deras resultat. Låt dem få kämpa hela vägen till slutet.

”We go to Crystal Palace, we go again!”.

YNWA

Kristian

En explosion…

Helt plötsligt hörde vi en hög smäll och sekunden efter dog alla TV-skärmar på sportbaren The Ivy. Där satt jag lite smått förvånad med mat på bordet och en öl i handen, men utan det viktigaste av allt – andra halvlek i mötet mellan Norwich och Liverpool F.C. som inom kort skulle starta. Några minuter senare hade jag fått information om vad som hänt.

Det visade sig att ett område av kraftverket i Gibraltar precis exploderat och nu brann, vilket inte föga oväntat resulterade i att hela detta lilla land var utan el. Tjock, svart rök syntes från där vi befann oss och snart bildades förorenad luft som stack i näsborrarna. Personalen på The Ivy skyndade sig att stänga alla dörrar och fönster för att stänga ute den farliga luften. Där satt vi utan någon som helst vetskap om elen skulle komma tillbaka snart eller dröja i en timma, halva dagen eller i flera dagar.

Efter en liten stund började jag skicka sms till Oliver, en av mina svenska vänner som fortfarande bor i England. Han var denna gången inte på Carrow Road, där vi tillsammans varit förut, utan såg matchen från hemmets lugna vrå. Oliver erbjöd sig snällt att uppdatera mig om resultatet i matchen samt viktiga händelser såsom skador och gula- eller röda kort. Situationen som uppstod gjorde mig nervös. Även om L.F.C. hade tagit ledningen efter bara några minuter och inför andra halvlek hade 0-2 bakom sig så kändes det inte bra att inte kunna följa händelseförloppet direkt på Tv:n. Varje gång min mobil gav ifrån sig en meddelandesignal började mitt hjärta rusa. Och där stod det. Norwich hade gjort 1-2. Typiskt. Jag var i färd med att svara Oliver när jag plötsligt mottog ännu ett meddelande:

”1-3 !!!”.

Underbart! Andra L.F.C.-supportrar frågade mig om vartannat efter nuvarande resultat. Glädjen spred sig när jag berättade att de röda utökat ledningen med tre mål mot ett. Sedan kom meddelandet som bekräftade att de sista tio minuterna plus stopptid skulle bli oerhört plågsamma:

”2-3. Inlägg, nick, mål. Dåligt försvarsspel. Simon borde kunnat komma ut också”.

Nu mådde jag helt ärligt illa. Jag kan inte beskriva det, men mina nerver är riktigt svaga för tillfället. Inte konstigt kanske – men att de är så här dåliga förstår jag inte? Oliver stillade min nervositet lite genom att under de sista minuterna ringa mig och berättade över telefonen vad som skedde. Det var en oerhörd lättnad som sköljde över mig när han gav ifrån sig ett högt, ”Yes, fan va’ gött”. Vi lade på och jag kände mig helt utpumpad på energi. Det är vad ett titelrace gör mot din kropp och ditt sinne. Tömmer dig på nästintill alla dina krafter, både fysiskt och mentalt.

Jag stannade på The Ivy en stund efter matchen för att dricka några öl och prata med en av ägarna som också är L.F.C.-supporter. Vi snackade om den viktiga vinsten och helgens kommande stormatch mot Chelsea på Anfield, samt hur den kan påverka våra framtida planer. Både han och jag har en resa bokad till Liverpool inför mötet mot Newcastle om allt går vägen fram till dess.

Efter någon timma gick jag hem. Utan el fanns det bara ett alternativ till att fördriva tiden – läsa. Inte mig emot. Läsa är tillsammans med att skriva mitt största intresse, utöver L.F.C. Elen kom tillbaka cirka 22.00 på kvällen och nyheten om att ingen skadats vid explosionen tidigare under dagen nådde min flickvän och mig. Det var otroligt skönt att höra. Även om strömavbrottet innebar att jag missade andra halvlek av matchen så var det viktiga att ingen farit illa efter det som hände. Explosioner och brand är inte att leka med.

På söndag spelar så igen Liverpool F.C. ytterligare en så kallad ”title decider” och det är som sagt Chelsea som står för motståndet. Jag är inte fullt lika nervös inför den matchen som jag var mot Man City. Det har inget med Mourinhos utspel om att vila nästan en hel elva att göra, utan det baseras på att jag inte tycker att de är lika farliga offensivt jämfört med Manchester City. Med det sagt så ska Chelsea inte underskattas. De har enligt mig Premier Leagues mest stabila försvar och kämpar sig ofta till ett mål eller två för att ta viktiga poäng. Min åsikt är den, att om Liverpool F.C. går ut på Anfields gröna gräs med publikens helt enorma stöd i ryggen och spelar precis som de gjort större delen av säsongen, så kommer de klara av uppgiften att vinna på söndag. Självklart tar jag inte ut något i förskott, för jobbet måste göras, men jag har en mycket stark tro på mitt (vårt) lag.

”MAKE US DREAM!”.

YNWA

Kristian

En otroligt viktig seger och som alltid en fantastiskt vacker ceremoni…

Det vältes stolar. Öl skvättes lite här och var. Folk hoppade omkring och kramades. Dessa glädjescener utspelade sig på sportbaren The Ivy här i Gibraltar efter att domaren blåste av matchen mellan Liverpool F.C. och Manchester City i söndags. Det var härligt att se och vara en del av. The Ivy har blivit platsen där röda supportrar träffas då och då när det vankas match och det är verkligen kul att ha någonstans att gå till och känna gemenskap nu när man inte befinner sig i Liverpool inför hemmamatcher längre.

Även om de röda startade starkt, gjorde två mål och gick ut i paus med stort självförtroende vågade jag inte hoppas. Inte ännu. Man City är Man City och det visade de i andra halvlek. De tog över spelet, matchen och gjorde två snabba mål. 2-2 och känslan av besvikelse började infinna sig. Visst, ett oavgjort resultat vore inte total ridå, men efter en sådan stark inledning på matchen kändes det så onödigt. Jag lyckades ändå skaka av mig den värsta nedstämdheten, vilken senare utbröt i ren och skär lycka när Coutinho, efter misstag från Kompany, tryckte till bollen och läderkulan skruvade sig runt Joe Hart och in i nätmaskorna! Det är precis sådana stunder man lever för som supporter till världen vackraste lag. Några minuter av nervositet återstod därefter men vårt kära lag lyckades hålla tillbaka de ljusblå och tre poäng, tre otroligt viktiga poäng, var ett faktum.

En av mina vänner i England, som tyvärr inte lyckades få tag i biljett till matchen, var ändå i Liverpool och på The Sandon för att se drabbningen. Han uppdaterade mig med läget från den legendariska puben. Bilderna och de meddelanden han skickade fick mig att nästan hellre vilja befinna mig där än på Anfield under en sådan match som den mot Man City. Han berättade att han var dränkt i öl, folk stod på bord, hoppade och sjöng och överallt omfamnade man varandra i gruppkramar. Precis så som det ska vara. Löser det sig inte för mig med biljett till matchen mot Newcastle vet jag iallafall vart jag ska gå. Det skulle i så fall bli första gången som jag är på plats i Liverpool men ser L.F.C. spela på TV i en pub – och det kan bli den viktigaste matchen på mycket, mycket länge. Lite ironiskt är det allt. Men som en annan klok vän till mig brukar säga: ”Det viktiga är att Liverpool F.C. vinner, inte att jag är på plats för att se det”, och det håller jag verkligen med honom om.

Det vore så jävla underbart om vi går hela vägen!

Resultatet mot Man City var inte bara viktigt i kampen om titeln, utan det var också viktigt på grund av den tidpunkt på året som matchen spelades, och en helt annan kamp. Under den gångna helgen skickades det hyllningar till The 96 från de flesta lag i Storbritannien samt från många klubbar ute i Europa. Otroligt fina gester. Igår var det nämligen 25 år sedan den tragiska katastrofen på Hillsborough ägde rum vilket resulterade i att 96 supportrar aldrig återvände hem till sina familjer, nära och kära. I vanlig ordning hölls en fantastiskt vacker Hillsborough Memorial Service på Anfield där många ledande personer i kampen om rättvisa höll tal, vilket också inkluderade vår Manager, Brendan Rodgers och Roberto Martinez, Manager för Everton F.C.

Jag följde ceremonin hela dagen och den var, precis som vanligt, väldigt gripande. Det ska förhoppningsvis inte dröja länge till innan alla drabbade av tragedin äntligen får rättvisa skapad, och kanske i och med det, på något sätt kan gå vidare med sina liv och istället för att försvara sina kära kunna hedra deras minne.

JFT 96.
R.I.P
YNWA

Fyra cup-finaler återstår och härnäst väntar bortamatch mot Norwich. Det kommer bli en svår match då de slåss för att stanna kvar i Premier League. Vi kan alltid hoppas på att Suarez i vanlig ordning ordnar ett hat-trick mot dem och därmed säkrar ännu en seger. Helt ärligt, kan vi bara rulla boll och ha samma tempo som i första halvlek mot Man City tror jag att Norwich får det svårt. Men de ska inte underskattas och ingenting ska tas för givet. Det är här som Steven Gerrards inspirerande tal efter senaste matchen kommer in i bilden. Nu väntar Norwich, vi åker dit och gör exakt detsamma, gör det jobb som krävs. Vi åker alla tillsammans. COME ON! Vilken kapten och ledare!

Nu ska jag inte dra ut på detta inlägg längre. Vinsten mot Manchester City skapade hysterisk glädje under några dagar, men man fick komma ner på jorden igen och tänka på annat som är flera tusen gånger viktigare, nämligen Hillsborough. Nu, efter ceremonin, kan vi ladda om igen för att ta oss an Norwich på söndag, och jag ber till Robbie Fowler att vi tar ytterligare tre viktiga poäng och kommer ett steg närmare den dröm vi alla bär inom oss. Make Us Dream!

YNWA

Kristian

Nervös? Det är bara förnamnet…

Nu smyger den sig på mig igen. Nervositeten. Ärligt talat så får den mig att må smått illa. Det är ingen överdrift, jag lovar. Mina nerver blev antagligen för alltid försvagade under Istanbul 2005. Något jag får leva med helt enkelt, och en smäll jag skulle ta om och om igen, för att än en gång uppleva sådan enorm glädje. Men det är så det är. Jag förstår knappt själv hur det kan vara en sådan oerhörd tortyr att se L.F.C. på TV jämfört med att se dem live på Anfield – och det blir bara värre!

Under senaste matchen borta mot West Ham var jag som vanligt på sportbaren The Ivy. Det var en riktig pärs att gå igenom ska jag be att få informera er om. Visst, matchen i sig blev ju lite av en ”rysare” i och med det felaktigt godkända målet från West Ham, och att Steven Gerrard sent i andra halvlek för andra gången vandrade upp till straffpunkten. Jag såg faktiskt inte den straffen gå i mål. Min blick var fäst i golvet. Det som fick avgöra om bollen gått in eller inte var helt enkelt ljudet. Ett uteblivet- eller enormt jubel. Vi vet vilket det blev.

Efter matchen var jag helt slut. Glädjen över tre nya och mycket viktiga poäng fanns givetvis kvar inom mig, men energin var borta. Det är nog många av er som känner igen sig. Kanske nästan alla. Vad vet jag? Varför känns det inte likadant när man är på Anfield?

Ni som varit över. Känner ni igen er? När man är på plats så är nervositeten nästan som bortblåst. Eller?

Jag var tillbaka i England för några veckor sedan för att se matcherna mot Sunderland och Tottenham. Även om matchen mot Spurs nästintill var perfekt så var det tvärtom mot Sunderland, men ändå var jag inte i närheten lika nervös som jag antagligen hade varit om jag sett matchen på TV. Skälen till nervositet fanns ju där, särskilt i slutet av matchen, men nej – riktigt nervös – det var jag inte. Den enda anledningen till det, och det enda svaret jag kan komma på, är rutin. Under mina fyra år i England blev det rutin, vardag, att se Liverpool F.C. spela. Allt som händer runt omkring en match tror jag är anledningen till att mina nerver lugnar sig automatiskt utan att jag tänker på det.

Mitt besök i England, Liverpool och Stoke-on-Trent blev riktigt lyckat. L.F.C. plockade sex poäng, jag träffade många av mina vänner och gamla kollegor, och hade väldigt roligt. Just det sociala, den stora gemenskapen, gör att jag saknar matchdagar nästan hela tiden. Jag är lyckligt lottad som har många vänner och kontakter i Liverpool som alltid välkomnar mig med öppna armar. Gemenskapen är också den stora anledningen till att min flickvän och jag siktar på att flytta tillbaka. Inte riktigt än, men inom kort.

Tillbaka till det här med nervositet. Nu på söndag spelar vårt kära lag, som just i detta nu leder Premier League, hemma mot Manchester City. Antagligen vår största rival till titeln. Bara att tänka på matchen gör mig sjukt nervös. All ”build up” inför drabbningen på Anfield är ju inte bra för hjärtat. Vi vet ju att en vinst är enda alternativet. Oavgjort räcker inte. Det är därför man mår som man mår just nu. Lika mycket som jag ser fram mot matchen – för taggad till tusen är jag – lika mycket fruktar jag att se på den, på en förbannad TV. Tyvärr kan jag av helt logiska skäl inte se alla matcher på plats längre. Ni som ska till Liverpool under helgen kommer få en helt galen upplevelse, det kan jag lova. Stämningen mot Tottenham var grym, tänk er vad den kommer vara på söndag då!

Ni vet vid det här laget att jag är nervös, men det är väl bara att bita ihop antar jag. Vad mer kan man göra? Kan L.F.C. träda ut på Anfields gröna gräs och spela den fotboll som visats upp under större delen av säsongen, inte minst under våren, så tror jag vi har en riktigt stor chans att ta dessa tre så jävla viktiga poäng. Vårt lag måste bara se till att inte låta Man City jobba sig in i matchen, vilket hände mot Sunderland, och stänga ytor. Ger vi inte dem tid att hitta sitt spel sitter vi i förarsätet.

Något inom mig säger att vi kommer klara av det, att vi vinner – men ännu vågar jag inte hoppas. Det är en konstig känsla. Jag tror den kallas nervositet.

YNWA

Kristian

Man U v Liverpool F.C. 0 – 3…

Vilken match. Vilken prestation. Vilken enorm glädje. Efter matchen mot Manchester United på OT fanns det knappt ord för att beskriva de 90 minuter jag precis bevittnat. Helt jävla underbart fantastiskt summerar nog känslan på bästa sätt. Det är sådana stunder som gör det värt att alltid stolt stå bakom sitt lag, i med- och motgång!

Jag skrev i mitt förra inlägg hur nervös jag blir nu för tiden när jag ska se en match på TV. Det var inte mindre nervöst den här gången kan jag lova. Fy fan! Hjärtat slår så fort och så hårt så man tror att det ska flyga ur kroppen. Det låter kanske underligt, men det är så det känns. Inte blir hjärtat lugnare av att vi genom våra senaste oerhört viktiga vinster är med och verkligen slåss om titeln i Premier League. Det gör bara nervositeten mer närvarande. Konstigt vore det ju dock annars. Tur är väl att man kan sänka några öl under matchtid, det sätter nerverna på plats till viss del, och vad är fotboll utan några pints?

På lördag väntar ännu en bortamatch, mot Cardiff. Den drabbningen är minst lika viktig som de tre poäng som plockades på OT. Kan vi vinna den, då vågar jag nästan lova att det väntar spel i Champions League nästa säsong. Dock får L.F.C. absolut inte underskatta Cardiff. De slåss för sin överlevnad i PL och kommer inte ge sig utan fight. Vi måste gå ut med samma inställning som mot Southampton och Man United, och återigen tänka att matchen i sig är en cupfinal där allt står på spel. Rullar vi bollen, gör snabba omställningar och utnyttjar vår fart så har vi mycket stora chanser att fixa tre poäng.

Efter matchen mot Cardiff väntar två matcher i rad hemma på Anfield. Sunderland och Tottenham gästar Liverpool F.C. med bara några dagars mellanrum. Vinst mot Cardiff och vi går in i dessa två hemmamatcher med ett guldläge. Jag ska själv på båda matcherna och nu är det fotbollsabstinens på hög nivå som tagit över min kropp. Längtan är stor, och saknaden om inte ännu större. Idag är det en vecka kvar till flyget lyfter. Tyvärr gjorde åren i England mig till obotlig fotbollsnarkoman utan chans att bli kvitt den ”drogen”. Ja, jag säger ”tyvärr” eftersom jag i dagsläget inte befinner mig där. Det är absolut inte så att jag vantrivs här i Gibraltar. Jag trivs verkligen med tillvaron. Jobbet, lägenheten, vädret etcetera, men som ni förstår, det är inte Liverpool! I vilket fall, det blir grymt att återvända.

I måndags bokade jag även semesterdagar och flyg till England mellan den 9 och 14 maj. Det är en ren och skär chansning, men om vi faktiskt mot förmodan skulle vara med och slåss om titeln ända fram till den sista, och kanske då avgörande matchen, mot Newcastle på Anfield så tänker jag absolut inte missa det. Tänk er vilken fest det skulle bli i Liverpool om vinst innebar förstaplatsen! Man måste våga drömma och jag skulle bli grymt besviken på mig själv om det ovan inträffar och jag inte har allt bokat och klart.

Dags att avsluta för den här gången, medan man fortfarande svävar på moln efter vinsten i söndags. Men kom ihåg! På lördag väntar ännu en ”måstematch”. Tre poäng, det är det enda som gäller!

YNWA

Kristian

På söndag är det återigen dags…

Liverpool Football Club gästar på söndag deras största rival inom engelsk fotboll, Manchester United. Matcherna mellan de två mest meriterade fotbollsklubbarna på de brittiska öarna är utan tvekan de största under hela säsongen och ses av människor över hela världen. Helgens match på Old Trafford skiljer sig dock lite från föregående möten lagen emellan.

Man United har, sett till deras historia, en riktigt dålig och svag säsong i Premier League bakom sig så här långt. De haltar i tabellen och är i skrivandets stund näst intill avskrivna en plats i nästa säsongs Champions League. Man ska aldrig säga aldrig, men skulle Liverpool F.C. knipa tre poäng på Old Trafford på söndag så tror jag det faktiskt knäcker dem rejält och påverkar deras vilja och ork i kommande matcher. Visst, de har vaknat lite nu på slutet, men räcker det?

L.F.C. däremot har gått som tåget under 2014 och senaste vinsten borta mot Southampton var ett riktigt styrkebesked. Southampton är inget dåligt lag, vilket de även visade i matchen mot oss. De har unga, talangfulla spelare och blandar teknik, fart och styrka på ett sätt som gjort det mycket svårt för många lag att vinna, eller ta poäng av dem. Därför anser jag att vår senaste match kan ha varit en av de viktigaste den här säsongen. Liverpool F.C. går in i drabbningen med Manchester United som ligatvåa, starka resultat i ryggen och sprudlande självförtroende. Det har nog aldrig funnit ett bättre tillfälle att trycka till ”mancsen” på OT som det gör nu. Vi måste helt enkelt göra ”vår” grej och spela på samma sätt som mot Tottenham borta, Everton och Arsenal hemma. Det är nyckeln. Kanske lättare sagt än gjort, men jag har tro på att vårt lag kan göra det.

Självklart är jag nervös. Jag ”hatar” att se matcher på TV nu för tiden. Visst, jag var även nervös när jag bodde i Sverige och såg matcher på TV, men det är värre nu. Åren i England formade mig så mycket att nästan all nervositet försvann när man var på plats. Hela dagen var ett ”äventyr” och från tidig morgon fram till matchstart umgicks man med vänner, pratade om allt och ingenting, drack öl och njöt av stunden. Sanningen är den att man då inte tänkte så mycket på den stundande matchen överhuvudtaget, vilket gjorde att nervositeten aldrig infann sig på det sätt som den gör nu. Det är det absolut bästa med ”match days”, den sociala aspekten av det hela och att allt, tro det eller ej, inte cirkulerar kring fotboll. Jag saknar det. Jag saknar det såpass mycket att jag som tidigare nämnt börjat planera en flytt tillbaka till UK och Liverpool inom det närmsta året.

Det är både på gott och ont att jag inte befinner mig på Old Trafford på söndag. Även om jag älskar matchen i sig avskyr jag stället. Det begrundar sig i våra senaste resultat där och att jag då varit på plats. Det är helt enkelt hemskt att förlora i fiendeland och att vara mitt i smeten, någon vidare förklaring behövs inte.

Sommaren är verkligen på väg till Gibraltar nu. Solen skiner från en molnfri himmel och det blåser lätta, varma vindar idag. Det är en underbar känsla. Väderprognosen säger att helgen ska bli lika fin och det får mig att se fram mot matchen på söndag ännu mer. Att sitta i solen med en öl i handen och se mitt kära L.F.C. fixa tre poäng på OT vore den ultimata avslutningen på helgen. Nervositeten då? Nej, den försvinner inte, utan blir bara värre ju närmare match det lider.

YNWA

Kristian

Ett försök att väcka liv i det hela…

Det går i perioder. Ibland har man varken lust eller tid till att uppdatera bloggen. Eftersom att jag varje dag jobbar med att skriva och översätta, så infinner sig inte alltid gnistan som krävs för att sätta sig framför datorn igen, efter att arbetsdagen är slut. Under den senaste tiden har det också varit väldigt hektiskt på jobbet. Det är intressanta tider, visst, men det har också varit stressigt. Nog om det och mer om Liverpool Football Club.

Nu fick jag helt plötsligt motivation till att skriva ett nytt inlägg. Det var längesedan sist, tyvärr.

Sedan senaste inlägget har Liverpool F.C. spelat otaliga matcher i Premier League och varit helt otroligt bra. Det har radats upp storvinster mot några av de så kallade stora klubbarna och offensiven har för motståndarna varit rent dödlig. Tyvärr har det slarvats i försvaret vid en del tillfällen vilket gjort laget nervöst i kritiska stunder och inneburit några poängtapp, men L.F.C. har ändå lyckats med att ta sig ur de flesta av dessa snedsteg. Framtiden ser ljus ut. Inte minst blir det en helt sjukt spännande säsongsavslutning i och med att vi i nuläget ligger på andra plats i tabellen.

Nu till helgen väntar landslagsuppehåll. Dessa kan vara något av det mest irriterande jag vet. Jag är en fotbollsfantast, självklart, men ändå är det något som stör mig med meningslösa landskamper under pågående säsong med ligafotboll. Jag förstår att kval till mästerskap måste spelas, givetvis, men vanliga träningsmatcher känns bara onödigt. Särskilt då våra spelare har en viss förmåga att dra på sig skador i dessa sammanhang. Men matcherna fyller säkert ett syfte i sig, men ger ingen mening enligt mig.

Efter uppehållet väntar en tuff bortamatch mot Manchester United. Hittills har de röda djävlarna haft en riktigt motig säsong med David Moyes vid rodret och resultaten har uteblivit. Inte mig emot. Vi har nog aldrig så länge jag kan minnas haft ett bättre tillfälle att ta tre poäng på Old Trafford. Tänk er om vi skulle tvåla till dem ordentligt på deras egen hemmaplan och ta full pott! Då är vi verkligen med i slutspurten om titeln. Man måste våga drömma, men samtidigt vara realist. En match i taget är det som gäller även om vi vinner mot det röda laget från den grå och trista staden Manchester. Det är mitt recept.

Jag har varit på OT fyra gånger förut och stått i bortasektionen, men jag har aldrig gått därifrån glad efter vinst, utan bara bitter efter förlust, varje gång. Det vore lite snopet att den säsong jag väljer att flytta från England och sluta följa L.F.C. på plats, så gör de sin bästa säsong på länge samt vinner borta mot Man U. Dock inser jag att det viktiga är att mitt lag vinner, inte att jag är på plats för att uppleva det. Jag har redan många fina minnen från mina fyra år på de brittiska öarna, och planen för att återvända har sakta men säkert börjat utformas. Går allt åt det håll jag siktar på bor jag i Liverpool om cirka ett år.

Igår bokade jag flyg från Gibraltar till England. Mellan den 26 mars och 31 mars har jag en kortare semester, under vilken jag lyckats klämma in två matcher på Anfield. Samma dag som jag anländer, onsdag, spelar L.F.C. mot Sunderland och på söndagen därefter möter vi Tottenham. Förhoppningsvis är vi fortfarande med i toppen av tabellen då. Det är bara tre veckor kvar tills dess och som jag ser fram mot det, precis som vanligt. Att träffa mina vänner och gamla kollegor är alltid lika roligt. Helt ärligt är det inte matcherna i sig som lockar, utan det är att träffa alla igen och bara ha det jävligt kul. Matcherna och förhoppningsvis tre poäng är en stor bonus. Kanske låter det nonchalant i vissas öron, men det är sanningen. Fyra år i England gjorde matchdagar och allt vad det innebär till rutin. Det var helt så helgerna spenderades, utan någon som helst uppståndelse. Jag skulle bara åka och se mitt fotbollslag spela, antingen på Anfield eller på någon annan arena i någon annan stad. Inte mer med det.

I vilket fall så ser jag verkligen fram mot det.

Nu avslutar jag för den här gången och jag ska försöka att uppdatera bloggen mer frekvent, men jag kan inte lova något.

YNWA

Kristian

Mycket på kort tid…

Det är har gått lite mer än en månad sedan jag uppdaterade min blogg senast. Under den tiden har det hunnit hända en del och jag har även skrivit två krönikor för liverpoolsweden.se, vilket gjort att min blogg fått komma lite i andra hand.

Detta har hänt.

Först och främst hade jag under en långhelg besök av mina vänner Oliver och Nick. Vi gjorde det vanliga och drack öl i solen, åt god mat och såg Liverpool F.C. besegra Fulham på sportbaren The Ivy. Det enda som kanske stod ut till viss del var att vi gick uppför, och runt The Rock. Jag kan garantera att den vandringen eller klättringen, vad man nu vill kalla den, är värd mödan på grund av den otroligt vackra utsikten över Gibraltar, Spanien och Afrika. Besöker man någon gång Gibraltar så tycker jag man ska ta sig tid att gå The Mediterranean Steps.

Efter att Nick, som för övrigt är australiensare, flög vidare till Tyskland och Oliver begav sig mot Lissabon och Sveriges stundande VM-kvalmatch mot Portugal så var det även dags för mig att flyga till Sverige. Det vankades nämligen fest för mina vänner, trillingar, som alla helt logiskt fyllde 25 år. Dock visste de inte att jag skulle komma. Min hemresa var alltså lite av en överraskning.

Min vän Pontus och hans tjej Naima skjutsade mig en torsdagskväll till flygplatsen i Malaga. Vi kom fram cirka 23.45, vilket betydde att jag hade ungefär sju timmar att ”döda” då mitt flyg inte skulle lyfta mot Säve, i Göteborg, innan runt 07.00 på fredagsmorgonen. Jag satte mig först och läste ur min bok, därefter försökte jag sova lite, på golvet. Det var inte direkt bekvämt men jag lyckades slumra till en stund. Efter att ha vänt och vridit på mig ett tag beslutade jag mig för att ge upp tanken på fortsatt sömn och gick istället och köpte mig en kaffe. Tack och lov gick tiden sedan relativt fort, så jag gick genom ”security” och steg sedan på planet inte mycket senare.

Väl i Sverige var det otroligt kul att träffa min familj och mina vänner igen. Festen för trillingarna var också den väldigt lyckad.

Tiden går fort när man har roligt heter det ju, och tiden gick verkligen fort. Efter vad som kändes som bara en dag var det dags för mig att flyga tillbaka till Gibraltar igen.

Under den tid som jag varit tillbaka här har L.F.C. spelat oavgjort mot Everton på Goodison Park, förlorat borta mot Hull med 3-1, men sedan vunnit hemma mot Norwich med 5-1 och mot West Ham med 4-1. Överlag är detta faktiskt riktigt bra resultat. I ett derby vet man aldrig hur det går och om man ser till hur matchen utvecklade sig så är jag nöjd med ett poäng mot stadsrivalen. Everton F.C. är bättre än på flera år. Tanken var väl att sedan ta tre poäng borta mot Hull, men de visade att de inte tänker ge sig utan en ”fight” och lyckades neutralisera oss, men även göra tre mål. En besvikelse enligt mig. Visst, man kan inte vinna alla matcher – men i den matchen såg det ut som om Liverpool F.C. inte ens var på planen. Skönt var det då när vårt röda lag fick proppen ur mot Norwich på Anfield. Suarez gjorde, hör och häpna, sitt tredje hat-trick mot Norwich i PL. Alltså nio mål mot ett och samma motstånd. Enastående.

Jag hade äran att vara på plats när uruguayanen gjorde sitt första hat-trick mot Norwich. Oliver och jag hade genom vänner i Liverpool fixat biljetter till den bortamatchen. Det blev verkligen en resa som etsat sig fast i mitt minne. Resan till Norwich är faktiskt en av de roligaste jag gjorde under mina fyra år i England. Sanningen är den att jag även var på plats när han gjorde sitt andra hat-trick mot ”The Canaries”. Synd att man inte var på Anfield denna gång, då hade jag med ”gjort” ett hat-trick!

Eftersom L.F.C. kommit tillbaka med dunder och brak efter förlusten i Hull ansåg jag att matchen mot West Ham var otroligt viktig, eftersom vi därefter möter Tottenham borta för att sedan träda in i det ”dödliga” julschemat. Nervositeten smög sig sakta på ju längre matchen mot ”The Hammers” led då L.F.C. inte fick in bollen i mål. Vi har sett det förut. När Liverpool F.C. har mycket bollinnehav och skapar massor av chanser utan att ta vara på dem, så straffar sig det tillslut. Som tur var lyckades vi turligt att få 1-0 efter att ett avslut från Suarez styrdes i eget mål av Demel. Sedan ökade Sakho på med 2-0, innan Skrtel, återigen bjöd på ett självmål. Jag tyckte riktigt synd om honom. Slovaken har höjt sig avsevärt och spelar med stor pondus, vinner det mesta i luften och gör det riktigt bra. Dock har han haft lite otur med placeringen i vissa situationer i de senaste matcherna som resulterat i självmål. Dock är det skit samma så länge vi gör fler mål än motståndarna, även om en ”clean sheet” alltid är bra för självförtroendet. 2-1 och nervositeten kom tillbaka igen, men sedan producerar G. Johnson ett inlägg av världsklass, ett inlägg som Suarez möter med pannan och på så sätt trycker in 3-1. Där vanns den matchen. Ytterligare ett mål, som borde tillskrivits Suarez, enligt mig, blev det innan matchen blåstes av. 4-1, ett starkt resultat.

På söndag spelar L.F.C. som sagt borta mot Tottenham, en svår match. Även om ”Spurs” inte varit lika bra som de kanske borde vara med den trupp som de har, så är det aldrig lätt att åka till White Hart Lane och ta tre poäng. Jag har varit där en gång, och då visades Skrtel ut tidigt i matchen, om jag inte missminner mig, och så var den matchen förstörd. Men som vanligt var resan till London och allt vad det innebär kul i sig. Tyvärr spelar vi de nästkommande matcherna utan Sturridge och utan vår kapten, Steven Gerrard. Båda är borta en längre tid, skadade. Det verkar även som om Henderson kanske missar helgens match på grund av en skada som han ådrog sig efter Kevin Nolans ”fina” blandning av en tackling och stämpling bakifrån i matchen mot West Ham. Detta betyder att L.F.C. kommer få ställa upp med ett ”svagare” lag på pappret, men samtidigt är det dags för de spelare som ersätter att visa framfötterna och ta chansen. Upp till bevis.

När vi genomlidit matchen på White Hart Lane väntar sedan Cardiff hemma på Anfield. En match som jag ska se på plats. Äntligen säger jag bara. Fan vad jag saknar matchdagar! När jag flyttade till Gibraltar trodde jag inte att saknaden av matchdagar skulle bli så stor så snabbt, eftersom jag då var trött på det. Jag var trött på att varje helg resa, dricka öl, vara på väg, se på matcher och att göra hela dagen till en fest. Men den känslan har försvunnit snabbare än väntat, både på gott och ont. Jag har helt enkelt klarat av rehabiliteringen på rekordtid!

Jag ser verkligen fram emot min semester i England. Tillsammans med min vän Daniel blir det mellan den 20-23 december Liverpool, där vi möter upp mina vänner, hänger med dem, och självklart ser på matchen. Därefter besöker vi Stoke och mina kompisar där mellan den 23-24 december innan vi på eftermiddagen, på själva Julafton, åker ner till London och Daniels släktingar för lite julfirande. Dagarna i London avslutas den 29 december med matchen mellan Chelsea och Liverpool F.C. på Stamford Bridge. Fan vad kul det ska bli att åka tillbaka!

Nu är det dags att sätta punkt för den här gången.

Ha en trevlig tisdag. Själv ska jag på julbord med mina arbetskamrater klockan 14.30, och vi måste naturligtvis inte komma tillbaka till jobbet efter det! Fint!

YNWA

Kristian

Kungligt besök under helgen…

Tiden går verkligen fort, den bara flyger förbi. Jag har snart bott i Gibraltar i snart två månader och precis flyttat in i en ny lägenhet med min flickvän. Den är ljus, rymlig, modern och belägen på högsta våning. Vi har en stor, härlig balkong från vilken utsikten är fantastisk. Vi ser Afrikas kust (Marocko), nästan hela Gibraltar och även Spanien! Det är otroligt härligt att sitta på balkongen i solväggen och dricka en öl när man är ledig – njuter, det är vad jag gör.

Det är perfekt att vi precis flyttat in i vår nya lägenhet eftersom jag får besök av två vänner från och med idag (fredag) och över helgen. En av dem, Oliver, stannar till på onsdag för att sedan flyga vidare till Lissabon. Där ska han givetvis se rysaren, Portugal mot Sverige, i VM-kvalet.

Oliver är svensk och en av mina bästa vänner, och före detta kollega, från min tid i England och Stoke. Han är också en hängiven LFC-supporter och vi två brukade alltid åka på hemma- och bortamatcher tillsammans under fyra år. Till exempel var vi på St James’ Park när LFC besegrade Newcastle förra säsongen med 0-6. Den matchen är bara en av väldigt många matcher vi upplevt tillsammans och det finns många roliga historier om vad vi varit med om när vi åkt kors och tvärs över England för att följa Liverpool F.C. Lite för många för att skriva här tror jag. Oliver bor kvar i Stoke och går fortfarande självklart på matcher.

Den andra vännen heter Nick. Han är från Australien men reser under en tid runt i Europa. Vi har inte setts på över fyra och ett halvt år, men nu har han vägarna förbi Gibraltar innan han fortsätter sin resa genom Spanien. Vi blev vänner under det år som jag bodde i Australien. Han spelade i samma fotbollslag som jag, Spring Gully United, från Bendigo, norr om Melbourne. Det ska bli otroligt kul att träffa honom igen.

KOH

Oliver, Henrik och jag tillbaka i Stoke efter en lång dag i Liverpool.

Nu när både Oliver och Nick är här för att hälsa på har jag på lördag (imorgon) bokat ett bord för tolv personer på sportbaren The Ivy, dit jag går regelbundet för att se LFC spela. Där kommer vi samlas imorgon klockan 15.00 tillsammans med mina nya vänner och kollegor för att se LFC mot Fulham klockan 16.00. Det blir säkerligen en enormt rolig eftermiddag och kväll, där LFC förhoppningsvis införskaffar tre poäng, och vi kör en pubrunda på Main Street och avslutar med fest i Ocean Village nere vi marinan.

När det gäller matchen är jag säker på att vi vinner. Något annat finns inte på kartan, som man säger. Efter förlusten borta mot Arsenal, vilken var relativt väntad, gäller det att LFC svarar genom att köra över Fulham. Detta för att visa att man tänker haka på uppe i toppen och inte ge sig utan ”fight”! All respekt till Fulham, de kan ställa till det för oss, men för stunden är de inte i form och har problem. Detta är något som LFC måste utnyttja, helt klart.

Jag ser verkligen fram mot kvällen, helgen, vädret, sällskapet, matchen, maten och ölen!

Hoppas ni också får en härlig helg inklusive en vinst för Liverpool F.C!

YNWA

Kristian